Det händer att jag får lust att göra som författaren Evelyn Waugh sägs ha gjort då och då. Han hade usel hörsel, något han själv tyckte var en befrielse eftersom han då slapp höra mycket strunt. Men för att reta omgivningen köpte han en gigantisk hörlur och mitt under pågående samtal kunde han lägga ner luren med ett uttryck av oändlig leda i ansiktet. Jag hör också illa. Jag inser att jag slipper mycket dumheter och faktum är att omgivningen lider mer av min dåliga hörsel än vad jag själv gör. Jag svarar på frågor som aldrig ställts och reagerar på utsagor som aldrig uttalats. Jag har inte ont av det men det verkar förvirrande på människor omkring mig. Jag tycker mig ibland höra hejdlöst korkade saker men det är inte alltid jag orkar ta reda på om dumheten faktiskt ökar något för varje dag eller om jag just den här gången hörde fel. Evelyn Waughs roman En förlorad värld från 1945 som just kommit ut i nyöversättning recenseras i dagens DN. Det är för övrigt där jag hittat historien om Waugh och hörluren.
Nostalgisk klassiker lyser igen
Dagens viktigaste citat hittar jag också i DN. Upphovskvinnan är Lena Andersson i en kolumn som handlar om kvinnorollens attribut och vad de betyder. Hon har skrivit två artiklar inom samma ämne tidigare och fått rejält med aggressivt mothugg. Här utvecklar hon sina tankegångar men skriver också:
För undvikande av ytterligare vantolkningar: det som står i denna artikel är inte diktat eller tvång. Det är ett prövande resonemang för att försöka förstå tillvarons beskaffenhet.
Mitt förslag är att vi anslår detta citat överallt där människor uttalar sig på ena eller andra sättet. Kan vi, möjligen, få lov att prova våra resonemang för att på så vis försöka förstå tillvarons beskaffenhet? Kan vi få lov att uttala frågor, funderingar och försök till svar utan att bli hotade, hatade och strimlade i småbitar? Det vore fint. Risken finns annars att jag helt enkelt tar och lägger ner min lur.
