Kapitel Fyra – Storm med hårda röster i vindbyarna

Jag går till Iris. Det är hon som färdas med mig genom alla dessa dagar och veckor. Först en gång i veckan. Sedan en gång varannan vecka. Månad efter månad. År efter år.

–  Jag är så arg, säger jag.
–  Varför är jag så arg?

Jag försöker förklara för henne att det är jobbet som håller mig på plats. Som om jag vore ett skelett i ett gammalt materielrum i den sortens skola som kanske inte finns längre. Varje ben i skelettet fogat till nästa ben med hjälp av små krokar och öglor. Och alltihop hänger på en träställning med hjälp av ännu en krok och ögla. Öglan uppe på hjässan. Kroken i ställningen. Så länge skelettet hänger i sin ställning håller sig allt på rätt plats. Varje skelettdel stannar i rätt läge gentemot de andra skelettdelarna. Men utan ställning? En hög av ben på golvet, i en enda röra.

Jag måste jobba. Annars hamnar allting i en enda röra. Men jag är så trött. Jag är så arg.

Allt tas ifrån mig.

Så jag döstädar. Inte så att jag vill dö. Men om det skulle hända, då ska allt vara förberett. Det sägs ju att man överlever. Jag är inte så säker. Att man inte till slut dör av sorg.

Min kropp förfaller. Jag har svampinfektioner på onämnbara ställen. Jag ser allt sämre. Hör allt sämre. Det envetna ljudet av pulsslag i mitt vänstra öra överröstar allt. Efter varje arbetsdag faller jag ner i soffan med våldsam hjärtklappning. Efter vart tionde hjärtslag knyter sig hjärtat i kramp en lång stund och sedan, KADANG, öppnar sig muskeln och släpper ut blod i artärerna. Varje gång tror jag att blodet ska spruta ut mellan revbenen och ner på golvet. Och jag tänker att den dagen kommer kanske då krampen inte släpper. Då dör jag. Eller när det framforsande blodet faktiskt gör sönder allt i min kropp. Då dör jag. Och då måste allt vara klart. Alla bilder klistrade på rätt plats i rätt album. Små lappar med namn bakpå de viktiga tavlorna. En tydlig instruktion för räkningarna och lånen. Alla lösenord till rätt person. Sådana saker. Jag döstädar. Och det ger mig någon slags tillfällig lindring.

Egentligen kan jag ju inte berätta om detta. Att jag fortfarande är nästintill galen av sorg. Fast på ett kontrollerat sätt.

Städningen får mig att stå ut. Städa och skriva. Skriva och städa. Torka och skura. Sortera alla de små saker som samlas så fort små saker hittar en låda att hamna i. Nypa bort vissna blommor från krukorna med röda pelargoner.

Kanske skulle allt bli lättare om jag kunde sluta tänka på hur det kunde ha blivit. För det vet jag ju ingenting om. Jag vidhåller envist att vi hörde ihop och att det skulle ha förblivit så och därför är jag ensam nu. På det viset blir hela min tillvaro präglad av brist.

Men om man betraktar varje dag som en egen helhet så kan dagen inte slås sönder av något som inte längre finns. Jag kan inte tvinga dig att dö varje dag, igen och igen. Till slut måste den dagen komma då jag vaknar och vet. Du är död. Jag lever. Du valde bort den här dagen. Men jag har den kvar.

Men ännu så länge är dagarna svåra. Jag ser rakt in i dem jag möter. Ser bakom och förbi. Hans tragedi. Hennes blödande hjärta. Jag vill krympa min värld. Så att den kan bli stor. För i den stora världen blir min värld liten. Vi är alla så små och när vi försöker ta stor plats så blir vi så uttänjda att vi till slut blir alldeles genomskinliga. Så jag krymper mig själv och min värld. Inte för att bli liten utan för att bli kompakt.

Förstår jag vad det är jag försöker säga? Att livet blir stort därför att det är så oändligt litet. För att vi delar samma litenhet.

Mitt liv är fortfarande en stund åt gången. Så fort jag avkrävs planering får jag panik. Det är omöjligt.

Min tillvaro är uppdelad i block om 60 minuter. ”Jag äter frukost och, så får vi se sen.” ”Jag sover en stund, så får vi se sen.” ”Jag går på ett möte, så får vi se sen.” Och då pratar jag om bra dagar. Dåliga dagar är blocken kanske fem minuter. Det är svårare att jobba då. Men det går.

Jag vet att vi är däggdjur, styrda av kemiska processer och basala behov. Jag har gjort det som förväntas av ett människodjur. Jag har växt upp. Jag har förökat mig. Jag har älskat och förlorat. Kan jag då få vara ifred nu? Kan jag få slippa frågorna?

I de korta pauserna mellan pulsslagen i vänster öra hör jag något som tjuter. Så fort jag rör mig det allra minsta har jag en skarp sågklinga som skär genom metall inuti mitt huvud.

Det är mycket opraktiskt. Jag hör inte vad andra människor säger. Jag hör inte vad jag själv säger heller. Det blir mycket missförstånd och förvirring. Jag pratar fruktansvärt fort för att hinna klart innan sågklingan ska igenom nästa metallstycke.

Jag betalar Iris för att hon ska tvinga mig att svara på mina egna frågor. Hon är den enda i mitt liv som jag inte kan prata bort. Bara hon förstår att när döden kom så slog den upp och krossade varenda dörr som jag någonsin har stängt. Nu blåser allting fritt omkring och alla dörrarna ligger i flisor. Jag vill inte vara där men måste. Vinden som viner runt mitt huvud är full av röster. ”Du är värdelös”, viskar de. ”Övergiven. Det är meningslöst. Du har gjort fel. Du har gjort allt fel. Du får skylla dig själv.” Jag försöker värja mig. Men det är nästan omöjligt. Jag förstår att jag handskas med hela den skuggiga delen av mitt liv. Alla tillkortakommanden, alla svek, alla misslyckanden, all oro, allt svårt som jag har gömt bakom stängda dörrar släpptes löst av döden och nu står jag här, med alltihop liksom blottlagt, och undrar var i hela världen jag ska börja.

Med Iris hjälp navigerar jag hjälpligt. Bara hon förstår att den vuxna kvinnan som döden slog till marken, den lilla flickan som trodde att hon var dödsdömd och tonåringen som ingen frågade efter lever samtidigt. Att det inte finns någon gräns mellan flickans skräck då och kvinnans förtvivlan nu. Har jag kommit över sorgen, kan jag fråga mig själv. Hur ska jag kunna veta det, måste jag svara. Det är kaos inne i mig. Storm med hårda röster i vindbyarna. Jävligt svårt att mingla med storm i huvudet. Jag har fått för mig att det är beviset på tillfrisknande. Förmågan att mingla. Förmågan att göra meningslösa saker tillsammans med andra bara för att det är lite småtrevligt. Det finns inget lättsamt småtrevligt i mitt liv längre. Allt är på blodigt allvar. Jag plockar vissna blommor från pelargonerna och skurar köksgolvet under total koncentration. Jag är en soldat i krig och minsta misstag kan kosta mig livet. Jag underordnar mig livet och tiden. Jag tar inga egna beslut. Jag lyder order. På något sätt är det vilsamt.

Jag vill skriva att det blir bättre. Jag vill tala om att det är en helvetesvandring men att den tar slut. Men sedan tänker jag att kanske är min tillvaro nu sannare än mitt liv någonsin varit. Kanske är alla mina frågor om vad det var som gick fel och hur jag ska laga det helt meningslösa. Vi får olika liv. Jag fick det här. Jag är en tung människa. Det mesta i tillvaron ger mig skavsår. Jag vill ha den lilla skara människor jag älskar så nära det går men för övrigt vill jag helst vara ifred. Jag har tvingat mig. Åkt och umgåtts och träffats och hållit kontakten. Men det är omöjligt nu. Jobbet och barnen, mer socialt liv än så går inte. Jag har tänkt att det handlar om sorgen. Men jag tror att det handlar om mig. När alla dörrar har blåst upp och slagits till träflis så går det inte längre att ljuga. Jag måste till slut acceptera hurdan jag är. Jag måste till slut ta konsekvenserna av hurdan jag är.

Till slut ska jag skörda frukterna av vem jag är.

Det är 51 dagar till årsdagen. 51 dagar då jag måste återuppleva alltihop en gång till. Jag minns en kvinna som var nästan tyngdlös och vet att det är jag. Det var inte så att allt var enkelt. Inte alls. Men det gick lätt att andas. Och jag trodde att jag kunde dela med mig. Det var som när ungarna skulle lära sig cykla. ”Det går inte”, skrek de. ”Jo, det går”, ropade jag. För jag visste ju vad som väntade. Känslan av att forsa fram över asfalten, genom skogen, tyngdlös.

Jag var väldigt naiv.
Jag tänkte att man gör det man måste.

Man tar sin ångest och sin ledsnad och sin hopplöshet och sitt skavande liv och kavar sig upp ur soffan trots att man inte vill. För att man måste. För att livet kräver det. Livet man fick. Livet som, trots att det är så fruktansvärt svårt, ändå på något vis måste betraktas som en gåva. Det går inte att se på annat vis.

Det är vanskligt att anklaga den som har tagit sitt liv. Försvarsadvokaterna dyker upp utan dröjsmål. Som om de bara suttit och väntat därinne i mitt huvud: Vem är du att döma? Vad vet du om hans ångest och ledsnad? Du tror att du vet allt om hur livet kan skava men vad vet du egentligen om honom? Varför hjälpte du honom inte? VARFÖR HJÄLPTE DU HONOM INTE ISTÄLLET?!

Varför hjälpte jag honom inte?

Svaret är enkelt. För att jag inte kunde. Jag kunde inte och det får jag leva med resten av mitt liv. Du var min människa och jag kunde inte hjälpa dig.

Jag har upprepat det, igen och igen: ”Jag visste inte. Jag hade ingen aning. Jag kunde aldrig föreställa mig.” Och det är sant. Men inom mig tänker jag på hösten året innan och alla mina vandringar utanför det röda tegelhuset då du inte svarade i telefonen, inte öppnade dörren, och jag gick förbi varje kväll för att kontrollera att ljuset var tänt och att datorn var på och ibland såg jag dig genom fönstret och då kunde jag gå hem och sova. Nu frågar försvarsadvokaterna, lite snipigt, om jag inte borde ha lagt ihop ett och ett. Om jag inte undrade, våren därpå, när du plötsligt dök upp och berättade att nu var allt bra, vad denna omsvängning kom ifrån. Jo, jag undrade nog lite. Men mest var jag tacksam. För jag hade saknat dig alldeles förfärligt. Och du ville inte prata om sedan. Du behöver inte ramla så djupt ner någon mer gång, sa jag. Du behöver inte slåss alldeles ensam. Det är lugnt, sa du. Det är bra nu.

Det var det ju inte. Men jag antar att du hade bestämt sig för vilken väg du skulle ta ut.

Jodå, jag kan känna med dig. Jag kan föreställa mig hur skräckslagen du var för att falla tillbaka ner i det där svarta hålet. Nu valde du en annan väg och det svarta hålet öppnade sig istället under fötterna på oss som blev kvar. Det blev jag som föll ner. Kvarlämnad. Bortvald.

Och numera är jag inte lätt utan tung. Tung av förlusten. Tung av det jag inte klarar att släppa.

Det är svårt att vara arg på den som är död.