De varelser som befolkar Tolkiens värld sliter oavbrutet med livets stora frågor. De som funnits i våra berättelser alltsedan mänskligheten födelse. Vad är det meningen att jag ska göra? Vem är min vän och vem är min fiende? Vad är ett gott liv? Varför är ondskan och mörkret så fasansfullt skrämmande? Vissa av Tolkiens varelser är starka och väldiga, andra små och rädda. Men allihop har de en roll i den stora berättelsen, även om meningen sällan visar sig förrän i efterhand.
Våra berättelser ger oss ett sammanhang
För åtta år sen, när jag och min familj just hade förlorat en närstående under dramatiska former, närmade vi oss en jul som vi inte förstod hur vi skulle kunna fira. Själv minns jag inte mycket av de förberedelser som vi ändå måste ha gjort men jag antar att det fanns julmat på bordet, att ljusen blev tända och att vi gav varandra julklappar, trots allt. Men när alla måsten var avklarade så hamnade vi i soffan där vi resten av helgen låg i en hög och såg den ena filmen efter den andra.
Jag hade just köpt Peter Jacksons filmtrilogi Sagan om Ringen och nu såg vi alla filmerna efter varandra. Jag tror att vi allihop fann det vilsamt och lindrande att försjunka i en väl berättad saga, samtidigt som svärtan, striderna och kampen i Tolkiens berättelse gjorde det möjligt för oss att i någon mån finna ett sammanhang och acceptera den katastrof vi själva befann oss i och försökte hantera.
Det är något som inte är som det ska
Sedan den julen är Sagan om Ringen en del av vårt julfirande. Numera har även The Hobbit-trilogin tillkommit så vi har dubbelt så många filmer att se. Det innebär att vi måste starta redan tidigt i december för att hinna med alla sex filmerna. Någon vecka före julafton i år var vi framme vid den andra filmen i The Hobbit-trilogin: The Desolation of Smaug.
När dvärgledaren Thorin och hans följe beger sig mot The Lonely Mountain för att kräva tillbaka sitt rike har det länge varit fred i den värld som Tolkien kallar Middle-earth. I en sista strid efter en lång tid av oro hade ondskan besegrats, dödats och fjättrats i en svart gravkammare långt under jord. Men nu är det något som rör sig. Gandalf, som följer Thorin och hans sällskap på färden, ser fler och fler tecken. Det är något som inte är som det ska. Onda varelser rör sig i det fridfulla. Plötsliga och fientliga attacker river hål i freden. Till och med de starka och stolta alverna blir misstänksamma och stänger sina gränser. Till slut beger sig Gandalf till den mörka plats där han anar att det nya onda har sitt centrum och det han finner där bekräftar hans värsta aningar.
”Vi har varit blinda!” utropar han. ”Och medan vi har varit blinda har fienden återvänt. Han kallar till sig sina tjänare. Fienden rustar sig för krig men han är inte redo att visa sig ännu. Inte förrän han har uppnått sin fulla styrka.”
Och jag tänker att precis så där är det. Enögda spanar vi mot det håll där ondskan senast visade sig. Men ondskan kommer aldrig från samma håll två gånger. Och aldrig i samma skepnad. När Gandalf hittar fiendens styrkor och försöker förmå ledaren Azog att avslöja var deras mästare finns svarar Azog: ”Han är överallt. Vi är otaliga.”
Små handlingar av vänlighet och kärlek
JRR Tolkien var professor i engelska språk, troende katolik och veteran från första världskriget. Han hade ett stort intresse för forntida mytologi och lär ha sagt att han med sin sagovärld ville skapa en engelsk mytologi. Den som kan sin nordiska mytologi finner mängder av referenser till de fornnordiska myterna i Tolkiens verk. Tolkien studerade till exempel både den isländska Eddan och det finska nationaleposet Kalevala.
Tolkiens berättelser erbjuder inga lösningar i form av färdiga svar eller lugnande utsagor. Tvärtom kräver de rörelse och mod. Man måste strida för det man tror på. Däremot är det inte alltid frågan om strider på slagfältet. Ibland kan den bästa kampen för det som är gott vara att envisas med att göra små, bra saker i sin egen vardag. Det är åtminstone Gandalfs erfarenhet:
“Some believe it is only great power that can hold evil in check, but that is not what I have found. It is the small everyday deeds of ordinary folk that keep the darkness at bay. Small acts of kindness and love.”
Foto: Adam Purves på Flickr under CC-licens
