I lördags åkte jag tåg. Klev på i Västerås och av i Göteborg. På någon av stationerna, kanske var det i Vårgårda, stod vi still tio extra minuter och väntade in två mötande tåg. Trots detta anlände vi till Centralstationen i Göteborg i exakt rätt tid.
Under resan lyssnade jag på programmet Kluvet land i P1. Vet ni att drygt 50 svenskar dör på sin arbetsplats varje år? Det blir någonstans runt fem personer i månaden. I programmet lästes delar av 2010 års lista upp. Om män som fått väggar över sig, rasat ner från byggnadsställningar, blivit påkörda av dumpers och så vidare och så vidare.
Kluvet land berättar historien om den 28-årige järnvägsarbetaren Magnus Kärnbo, en av namnen på 2010 års dödslista. Och jag minns med ens hur luften tjocknade därhemma när pappa var 20 minuter för sen från jobbet. Hade det hänt något? För när pappa drack grogg med sin jobbarkompis satt jag under bordet och lyssnade på historierna om skottkärror med betong som välte och föll sju våningar ner, om kranar som svajade, lastare som backade rätt in i byggnadsställningar och om han som halkade på ställningen och som hade fallit mot döden om inte en jobbarkompis lyckats hugga tag i hans kläder i sista sekunden. Jag hörde också hånet mot nykomlingarna som envisades med säkerhetslinor och hjälmar och som drog ner ackordet.
Kanske får de skylla sig själva. Som slarvar med säkerheten. Som rättar sig efter budskapet att det enda som räknas är tidplanen som ska hållas och jobbet som måste bli gjort. Helst igår.
En sak är jag dock alldeles säker på; jag vill inte att 28-åriga järnvägsarbetare ska dö för att mitt tåg ska avgå och ankomma i exakt rätt tid. Då kommer jag hellre hem en timme senare eller två. Och jag lär inte dö av det.
Foto: The Akermark on Flickr
