Medelåldern är väl den tid då livet börjar sakta in. Så har jag tänkt. Ungarna tar avstamp och ger sig av, den ena efter den andra. Karriärvägarna blir smala eller kanske alldeles blockerade. Kvar blir pelargonerna och katten och på jobbet blir man den där som säger att jo…men det där har vi ju redan provat….flera gånger och är det verkligen klokt…?
Men jag har haft alldeles fel. Medelåldern är den tid då han lämnar allt, köper en husbil och ger sig ut på äventyr. Då hon får kungens guldmedalj för ett helt yrkeslivs slit som äntligen värderas som alldeles särkilt förtjänstfullt. Då han och hon startar ett band och ett alldeles nytt liv, även om högklackade skor sliter på de medelålders fötterna under en hel konsert och finns det fotriktiga västernboots? Någon flyttar äntligen till sin älskade och någon annan hittar till slut personen som hon vill bygga hus med.
För egen del hittar jag min punkiga hippiekraft djupt därinne och till skillnad från när jag var 22 vet jag nu vad jag ska göra med den.
Bilden har jag på väggen i mitt vardagsrum, som en påminnelse om vem jag är. Fotograf är Ylwa Yngvesson och platsen Bältesspännarparken i Göteborg, förstås.
