Jag skulle gå på restaurang med jobbet. Fira av en kär kollega som går i pension. Italiensk mat skulle det bli. Kanske ett glas rött vin. Jag tycker om min pensionerade kollega. Gillar mina övriga arbetskamrater också för det mesta. Ändå var jag tvungen att gå redan efter förrätten.
Förra gången jag var på just den här italienska restaurangen var också tillsammans med mina kollegor. Den förmiddagen hade jag följt med polisen och låst upp lägenheten som var mitt andra hem. Hittat ett avskedsbrev på köksbordet, skrivet av den människa som betydde mest för mig i livet näst efter mina barn. På lunchen samlade vår chef ihop oss och bjöd på italiensk lunch. Vi väntade på besked. Vi visste inte om han levde eller var död, han som inte bara var min människa utan också min kollega. Jag pratade i telefon med hans son. Allt var kaos.
Nu har det gått tre månader och jag kämpar varje dag. För det mesta går det bra. Jag jobbar och sköter mina papper. Tar hand om barnen och umgås med dem jag tycker om. Men att gå på italiensk restaurang med det arbetslag där han inte längre är en del blev för mycket. Att gå på den italienska restaurangen och återuppleva den hemska lunchen för tre månader sedan tillsammans med kollegor som redan verkar ha glömt blev övermäktigt.
Så jag gick hem.
Tankarna som kommer ikapp en på platser, minnen som kommer med dofter, dagar som återkommer varje år, en skiva som dyker bara upp, något man skulle ha gjort just nu. Tankar, minnen, dagar, skivor och sånt man skulle gjort ber inte om lov. Det finns bara där. Det gör ont. Det går inte att ta bort. Förmodligen fyller allt det en funktion som inte går att se – hur gärna man än vill./K
Jag tror att du har rätt. Jag hoppas att jag en dag ska komma dit att glädjen över det som blev är större än sorgen över det som inte blev.