Oktober blev en konstig månad. Nu är det november och jag startar om. Landar. Tar hand om oro och ängslan, kroppen som trilskas och drömmarna som bråkar.
Vad som har hänt? Egentligen inget annat är livet. Eller kanske handlar det om tiden jag befinner mig i? Medelåldern? Det är så mycket som inte går att blunda för längre. Inte längre möjligt att tro att det ska bli bättre sedan.
Jag tänker att det finns två sorters människor. De som bär sina sorger själva och de som låter andra bära. Nej, missförstå mig inte, jag hjälper gärna en vän att bära när det är tungt. Jag kan till och med ta hela bördan en stund. Men i ett längre perspektiv måste varje människa bära sin egen smärta och acceptera ärren som striderna ger.
Den som fått hjälp att bära som liten klarar att bära sitt eget liv som vuxen. Men om det lilla barnets uppgift varit att bära sina föräldrars smärta så blir vuxenlivet svårt. Då kan det ta nästan ett liv att lära sig var gränserna går och att det är skillnad mellan att hjälpa någon och att bli utnyttjad.
Den här månaden fyller jag 47 år. Jag tycker om att åldras. Jag gillar de nya insikterna som åren ger mig. Jag visste redan i tonåren att jag skulle bli tvungen att göra tvärtom. Däremot kunde jag aldrig tro att det skulle ta 30 år att förstå vad tvärtom innebär, vilket troligtvis var en evig tur.
Foto: joshwept on Flickr
