Isen lämnar sakta grusvägen utanför mitt hus. Nå, jag har inga illusioner, det blir nog mer snöskottning innan den här vintern tar farväl. Men senvinterns klara och soliga dagar är alltid laddade med hopp. Det kommer andra tider och ljuset vänder alltid åter.
Hur kan jag veta det? Ja, det har varit så hittills. Ibland har det tagit längre tid förstås, innan ljuset återvänt. På 500-talet sägs det att Skandinavien hade vinter i tre år, efter att två stora vulkanutbrott ställt till det med klimatet. Men sedan kom ljuset och värmen igen, trots allt. Det var förstås en klen tröst för dem som dog av svält och köld under de där åren och de som plågades av mörker, missväxt och skräck önskade säkert att de svåra åren inte hade hänt under deras tid på jorden. Precis som Frodo önskade när han insåg att hans tid var hotfull och farlig och inte alls så trygg som den hade känts hemma i Fylke.
Motsatsen till bitterhet
“Men det är inte vår sak att bestämma i vilken tid vi föds. Det enda vi kan bestämma är vad vi ska göra med den tid vi får.” Orden är Gandalfs. Eller snarare Tolkiens. Han tvingades visserligen inte genomleva en tre år lång Fimbulvinter men 1900-talets första hälft var inte heller särskilt munter. Tolkien själv stred i första världskriget och förlorade flera av sina bästa vänner. Han genomlevde depressionen som ung familjefar och när hans söner hade växt upp var det dags för andra världskriget. Han hade kunnat bli bitter och hatisk. Istället kom han fram till att det enda en människa kan bestämma är vad hon ska göra med den tid hon får. Hur den tiden än ser ut.
Mellan ordning och kaos
Jag måste ibland fnissa när jag hör människor kräva att tillvaron ska vara trygg och förutsägbar. Att det inte ska hända några hemska saker. Vet de att vi lever på en pytteliten planet i ett universum som vi inte vet varken var det börjar eller slutar? Vet de att denna pyttelilla planet har en inre kärna av kokande lava som då och då får för sig att spruta upp i någon av de gångar till jordytan som finns lite varstans? Vet de att jordytan består av stora plattor som rör sig på, för oss, oförutsägbara vis och som då och då krockar, veckar sig och beter sig allmänt märkligt? Det behövs inga teorier om straffande makter, tillvaron är helt enkelt bara en mix av kaos och ordning som vi troligen aldrig kommer att förstå. Ibland är det lugnt, ibland är det kaos, och det enda vi kan göra är att bestämma oss för vad vi ska göra med den tid vi fick. Var och en av oss.
Ge inte upp
Den här helgen firade de irländska kelterna högtiden Imbolc för att markera starten på våren. Vi befinner oss just nu mitt emellan vintersolståndet och vårdagjämningen. Snödroppen tittar upp, som ett tecken: “Ge inte upp, efter mig kommer fler.”
Fotnot: Fimbulvintern, av det fornnordiska fimbulvetr = ”den mäktiga/stora vintern”, var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök var i antågande. Begreppet förekommer i den Poetiska Eddans tredje dikt, Vafþrúðnismál, eller Sången om Vavtrudner. Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar, och förebådade alltså Ragnarök, världens undergång.
Fimbulvintern kan ha speglat folkliga minnen av svåra förhållanden under klimatavvikelsen 535–536 med en rad somrar med dåligt väder som följde efter två förmodade vulkanutbrott år 536 och 540 e.Kr.
Läs mer om Fimbilvintern på Wikipedia
Foto: The Commons/Flickr
