På tåget hem från västkusten läste jag Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år. På sidan 59, under rubriken Anteckningar I skriver hon:
Du måste veta var du börjar och slutar. Du måste veta var mitten är – vi kan kalla det kärnan – och var ytan börjar, det vill säga allt det som inte är du.
Sällskapsmänniskor har ingen gränsbevakning. Allting sipprar in i dem och rakt igenom ett filter där bara det sällskapliga kan passera. Sällskapsmänniskor drunknar i sig själva och försvinner för att de blir ett med omgivningen.
Hur har du det med sin gränsbevakning?
Vi lägger mycket tid och kraft på att putsa på ytan. Det är förstås nödvändigt, man kan inte låta vem som helst få insyn i det innersta som om man vore ett stycke gladpack. Men det är skillnad på en yta som skyddar och och en yta som blir huvudsaken. Ytan är inte jag, ytan är bilden jag väljer att visa upp i sällskap där sådant uppvisande lämpar sig. Jag vet på ett ungefär var jag börjar och var jag slutar. Det har tagit 50 år.
