Jag kan stå på ett torg och ropa ut min smärta. Det känns bra för stunden men läker inte mina sår. Kanhända kommer det människor som lyssnar. Sedan ropar de också. Alla ropar. Ingen tar emot.
Nästa dag går jag dit igen. Fler och fler ropar på torget. Om någon ska höra mig måste jag ladda min röst med mer smärta. Insatsen blir högre och högre.
På tredje dagen samlas alla rösterna i en gigantisk kittel. Min röst rörs ihop med alla andras röster. Min smärta med andras smärta. De tusentals rösterna mullrar kraftfullt. Vid kittelns kant står andra människor. Med lysande ögon smakar de på brygden och uttalar sig tvärsäkert om form och mättnad. Alla pratar om den.
Men den är inte min.
Bild: Lonely av FischTech på Flickr
tack, du sa det som jag haft svårt att formulera. Kram <3
Vad skönt att du säger det, jag har undrat om jag var ensam…
Det är du garanterat inte 🙂