Idag är det ett år sedan.
Ett år sedan dagen som började med att jag vandrade genom en solig stad med kaffe i en cerisröd mugg.
Ett år sedan det hemska telefonsamtalet till min arbetsplats.
Ett år sedan jag följde med polisen för att låsa upp min bästa väns lägenhet.
Ett år sedan jag fick reda på att han lämnat ett kort avskedsbrev på köksbordet och en karta till platsen han valt att dö på.
Ett år sedan dagen som slutade med budskapet att han var upphittad och att han varit död i två dagar.
Året som gått är bortom all beskrivning. En ökenvandring under en brännande sol och med skuld och saknad som obarmhärtiga följeslagare.
Men jag har överlevt.
Jag lever, andas och finns till.
Jag är stolt över mig själv och tacksam för alla som vandrat vid min sida. Jag trodde att jag var ensam men nu när jag ser tillbaka upptäcker jag mängder av fotspår i ökensanden. Jag var aldrig ensam. Mina kloka vänner fanns där hela tiden. Skänkte av sin värme och sina goda tankar. Jag tror att de ibland önskade att de kunde göra mer. Idag vet jag att ingen kan göra mer än så och det räcker oändligt långt.
Tänker på dig och håller om dig ömt, min bloggvän! Kärlek och styrka till dig…..
Tack snälla!
Jag tror att jag hittade hit (eller ja, dit som det var då) någon gång på hösten efter den där dagen. Jag minns smärtan och ilskan i orden – lika välvalda som nu, men ändå på ett helt annat sätt. Som en stor kraft som inte hade någonstans att ta vägen.
Jag är glad att du lever och andas och finns till. Och jag är glad att du känner stoltheten över dig själv. Den är välförtjänt!
Tack Jenny! Ja, förra hösten var hemsk. Vidrig. På så många olika sätt. Att jag tog mig igenom! I efterhand känns det nästan som ett mirakel.
Bloggen blev min räddning. Min ventil. Era kommentarer här ett ankare som påminde mig om att det fanns en omvärld och att mina ord landade någonstans där de fick mening.
Jag tänker på vår vän nästan varje dag. Passerar hans sista plats till och från hemmet. Det är nu ett år sedan vi festade här i Stolpbo. Lyssnade nyligen på filmen han filmade.
Kram Anna
Kramar!
Åh Kenneth, om du visste hur mycket jag har tänkt på festen hos er. Hur det var och hur det blev. Jag vet att han finns kvar, hos mig, hos dig och hos många fler.
Kram!
Tack och kram Receptomaten, du är en av dem som vandrat med mig under det här året och det är jag så tacksam för 🙂
Ingen kan göra mer än att finnas där för dem som visar sin sorg. Du är modig som visat din. Tack.
Man kan aldrig göra nåt för de som valt att inte berätta om sin inre sorg, för att de inte vill(e) eller orkar/orkade bli stöttade.
Glad att du finns Miranda.
Du är ju en av dem som vandrat bredvid mig Victoria. Jag ser dina fotspår där i sanden. Jag är så glad att du finns och att jag hittade dig 🙂