Idag blir vi från alla håll upplysta om exakt hur mycket mindre betalt kvinnor får jämfört med män för sitt arbete. En hjärna och ett par händer på en manskropp uträttar uppenbarligen mer värdefulla ting än samma kroppsdelar på en kvinnokropp. Dessutom är balansen konstruerad så att när tillräckligt många kvinnor utfört en viss form av arbete under tillräckligt lång tid så etableras ett lågstatusyrke och de män som är klantiga nog att söka sig dit smittas och får sämre betalt än män i manliga branscher.
Jag lönearbetar eftersom det är på det viset vi har byggt vårt samhälle. Jag säljer min kompetens och 40 timmar per vecka av min tid till en arbetsgivare och i gengäld får jag pengar som räcker till familjens uppehälle. Lönen jag får är ett mått på hur efterfrågad och värdefull jag är. Som kvinna i offentlig sektor är jag mindre eftertraktad och värdefull än en man i privat sektor. Man kan fundera över varför jag ska acceptera det. För som Roland Paulsen, forskare i sociologi vid Lunds universitet, skriver i SvD idag:
Att arbetet för de flesta utgör ett nödvändigt ont, som man helst inte vill ägna alltför mycket tankeverksamhet, är ett välbelagt sociologiskt faktum. Arbetet är, för de flesta av oss, ”meningslöst” i den meningen att det bäddar in livets skeenden i kraftlöshet och ersätter närvaron med cynisk distans. Snarare än att skänka livet mening, tar det mening från livet.
Jag är nöjd med att jag är kapabel att försörja min familj men jag vill att avtalet ska vara rättvist. Det är ju mitt liv jag säljer.
