Kapitel Nio – Det kommer att bli ett ärr

Att sakna någon som är borta för alltid är så väldigt att det bara låter sig göras i små, små doser. Den första tiden hörde jag ibland människor säga att det aldrig går över men att man vänjer sig. Då trodde jag de menade att tiden skulle läka mig. Att jag skulle få tillbaka mig. Så har det inte blivit. Kanske menade de inte så heller. För jag har ju vant mig, hjälpligt. Jag kan till och med uppleva små sällsynta korn av glädje. Men för det mesta känns det som om mitt liv är över. Jag sänder ut barnen, döstädar och skriver den här berättelsen. När det är klart vet jag inte alls vad jag ska göra. Känner mig oändligt gammal.

Jag blir rädd att jag ska förlora. Kanske borde jag ge upp. Jag vet ju inte ens vad det är jag kämpar för. Jag vet inte vem jag är. Vet inte om jag ska gå eller stå alldeles stilla. Jag beskriver mitt liv i perfekt, som om allt redan är gjort. Som om mitt liv är fullbordat och nu återstår bara väntan.

I någon slags oändlig kraftlöshet hamnar jag framför TV:n. Zappar mig fram mellan Morden i Midsomer, Veckans brott, Ettor och nollor, Criminal minds, Real crime, Prime suspect. Så mycket död. Perverst, sadistiskt våld och hårda, ibland trasiga, utredare som ställer tillrätta och utverkar hämnd. De efterlevande har alltid en undanskymd roll. Som kunskapsbanker, stundtals hämndlystna, aldrig betydelsefulla. Om de inte är misstänkta. ”I’m sorry for your loss”. Orden uttalas och sedan är det bra med det. Om mordet verkar omöjligt att lösa eller om gärningsmannen går fri från straff kan de anhöriga ha svårt att gå vidare och det betraktas med förståelse. Men när den skyldige förs bort i handbojor andas de efterlevande ut och den döde ser leende på den med lättnad fyllda scenen och kan sedan lämna världen i frid.

Också om dödsfallet är ett självmord så finns det en skyldig. Någon som drev den döde i döden. Och när det är utrett, när skulden har lagts på rätt plats, hos den skyldige, då har allt återigen ställts tillrätta och livet går vidare.

Hur kan vi konsumera död i dessa absurda mängder men ändå stå så handfallna inför döden?

Jag pressar hälarna i backen och vägrar. Vägrar mingla. Ja, livet måste gå vidare. Men ingen kan tvinga mig att tycka att det är roligt. Det är oändligt sorgligt att jag inte längre förmår tycka att livet är roligt. Men ingenting blir bättre för att jag låtsas. Det finns ingen som kan sudda bort det som hände. Ingenting blir bättre för att jag tvingar mig till det jag inte vill. Jag har rätt att säga nej. De runtom mig har rätt att tröttna. För jag kan inte vara någon jag inte är. Jag är fortfarande brist och förlust. Och jag förstår att det är provocerande för en värld som inte vill kännas vid döden annat än som underhållning.

Jag möter min blick i badrumsspegeln och ser en ful människa. Djupa fåror under ögonen. Stora porer mellan ögonbrynen. Ögon med obestämd färg. Trötta mungipor drar ansiktet nedåt. Hår som är grått vid rötterna. En medelålders, färglös tant.

Med dig var jag vacker, mjuk och väldoftande. Du tog med dig det också. Några veckor efter begravningen upptäckte jag den djupa fåran under vänster öga. Jag trodde att det var för att jag grät så mycket men det var början på mitt förfall. Jag har åldrats många, många år sedan du dog.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet vilar jag ryggen på golvet i vardagsrummet och tittar på Dr Phil på Kanal 7. Han säger till sina gäster att varje människa har ett val. Att de inte behöver vara offer. Att de kan bestämma sig för att lära sig av smällen och gå vidare med ny kunskap och mer styrka. Jag slumrar till där på golvet och tycker att Dr Phil viskar rakt in i mitt öra. ”Du kan antingen låta den där nedbrytande monologen fortsätta att pågå i ditt huvud eller så kan du resa dig och börja leva.” ”Vilket liv är det jag ska leva?” vill jag fråga men han är borta. Fast jag anar vad han skulle svara. ”Det enda du har.”

Jag söker svar överallt. I filmer, TV-serier, böcker, dagstidningsreportage och radioprogram. I stjärnhimlen, i solnedgången och i Mälarens vatten. Överallt utom hos andra människor. Hos andra människor finns inga svar därför att de ser en förvänd bild av mig. De ser någon som jag inte är. De tror att jag är någon som kan hjälpa dem. Det kan jag inte. Jag kan inte hjälpa dem. De kan inte hjälpa mig. Jag är på en enslig plats och jag kommer inte härifrån.

Jag återkommer till samma tanke hela tiden: Jag trodde att tiden kunde läka mig. Som när man har influensa. När man ligger där feberyr och inte kan svälja utan smärtlindrande tabletter, med hosta som hotar att riva lungorna ur bröstkorgen och med värk i varenda muskel och varenda led i kroppen. Det är ett helvete men man står ut för man vet att det går över. Man vet att en vacker dag vaknar man och mår lite bättre. Sen sover man lugnt för första gången på länge och dagen därpå kan man gå upp och kanske till och med äta lite. Svag och darrig men frisk. Så tänkte jag mig såret efter dig. Att om jag bara står ut så kommer jag en dag att vakna och vara läkt. Då kommer jag att vara mig själv igen. Jag förstår nu att det inte är så en förlust fungerar. Sorgen och förlusten är inte ett virus som kroppen kan ta död på. Sorgen och förlusten är min nya verklighet och det är den verkligheten jag måste lära mig att leva med.

Det är förfärligt sorgligt men det finns ändå något lugnande i att veta. Det är dags att blåsa till reträtt, räkna de döda och förbinda skadorna. Det kommer att bli ett ärr. Ett stort, fult och synligt ärr. Jag förstår det. Jag släpper taget. Det är inte så att jag bestämmer mig. Det bara händer. Ingen mer kamp för att bevisa att jag klarar mig, att jag inte tappar förståndet, att jag inte är knäckt, slagen, golvad, bitter, bortom räddning. Inga mer dimridåer för att dölja såren, hur fula de är och hur helvetes ont de gör. Först är det en lättnad. Sedan översköljs jag av en oändlig trötthet. Det känns som om jag skulle behöva sova ett år. Minst. Ett efter ett tar jag bort mina utfyllnader. Podradio-programmen som varit mitt sällskap på vägen till och från jobbet. Ljudböckerna som fyllt upp allt utrymme i mitt huvud på promenaderna utmed Svartån och på de långa gym-passen. Jag ligger i soffan och tittar i taket och tänker på absolut ingenting. Somnar. Vaknar. Somnar. Drömlöst. Plågas av ett lätt men ständigt närvarande illamående, ungefär som åksjukan när jag glömmer bort mig och läser i bilen. Eller nej förresten, det påminner mer om illamåendet under de första graviditetsveckorna, innan kroppen vant sig vid att ha en inneboende. Jag har ingen aning om vad det betyder men det skrämmer mig inte. Jag mår lite illa. Så kan det vara. Jag har ont i ett knä och en fot. Jag kan inte gå några långa promenader. Jag måste stanna. Det kanske finns någon mening med det också. Jag stannar. Jag är en konvalescent.

Du krossade mig. Jag såg dig rakt i ögonen och sa: ”Jag går den här vägen. Följ med mig om du vill.” Men du la dig i bakhåll och jag hann bara ta några få steg innan du slog till. Krossade mig. Kastade ner mig i ditt svarta hål. Du kom undan, jag hamnade i ditt mörker. Jag har inget med ditt mörker att göra. Sedan den dagen har jag kämpat. Klättrat upp, mödosamt och en liten bit i taget. Jag har gjort allt man ska. Allt man rimligtvis kan begära av en krossad människa. Men det hjälper inte. Jag blir inte bra igen. Hur kunde jag lita på dig? Varför anade jag inte faran? Jag trodde att du var min människa men nu förstår jag att jag inte kände dig alls. Jag har ingen aning om vem du var.

Jag är trasig. Trasigare än jag trodde var möjligt. Insikten virvlar upp en glödgande ilska. Vad gjorde jag för att förtjäna det här? Du lät din förtvivlan bli ondska som gick ut över mig. Jag har varit med om det förut. Jag borde ha anat. Det har funnits andra, före dig, som har straffat mig för att de inte står ut med sina egna brister. Men ingen har någonsin gjort det så storlaget, så magnifikt och så oåterkalleligt. Jag vet inte om jag kan förlåta dig. Jag är så förbannad. Det känns som om det brinner i mitt huvud. Hur i helvete kunde du lämna mig med den här soppan?! Ville du mig illa? Ville du förinta mig genom att förinta dig själv? Hur ska jag kunna förlåta det?

Jag förstår att konvalescensen blir svår. Frågan är om jag överlever. Just nu verkar det tveksamt. Jag ser ingenting framför mig. Längtar efter ingenting. Jag kan fara runt i världen eller hyra en stuga vid havet för att se tidvattnet stiga och sjunka. Ändå kommer ingenting att bli annorlunda. Jag kommer att vara lika trasig överallt. Jag kan uppföra mig. Jag låtsas perfekt. Men efteråt känner jag mig smutsig och, om möjligt, ännu mer förbannad. Om det finns något enda som jag längtar efter så är det en plats där jag inte behöver förställa mig. Men det går inte.

Tänk om det kommer en morgon då jag inte längre klarar att sätta den ena foten framför den andra. Då jag vacklar och faller. Är det slut då? Jag kan dra mig tillbaka. Det går. Men tänk om det inte finns något på andra sidan konvalescensen? Tänk om jag lägger mig ner i en vilstol på en veranda med en filt om benen och låter tröttheten ta över, tårarna rinna och ilskan bulta som den vill i kroppen och så visar det sig att vilstolen på verandan är slutet. Tänk om jag är en bruten människa som är dömd att leva resten av mitt liv på ren vilja och plikt. Om jag ger efter för ilskan, sorgen och tröttheten så kommer jag aldrig mer upp. Tänk om det är så.

Livet sitter som en klump i min hals, strax nedanför struphuvudet. Jag är så fruktansvärt rädd. Varje dag innehåller ett oändligt antal möjligheter att göra fel. Jag förlamas av obeslutsamhet. Har inte längre någon aning om vad som är rätt och fel. Jag försöker göra det jag ska på mitt jobb där jag avkrävs ständiga svar, åsikter och goda råd. Jag förstår att jag måste men alltihop är på låtsas. Jag vet inte vad jag pratar om. Ju mer frågor desto vansinnigare svar. Men det låter bra. Jag hittar på svaren i samma stund som jag uttalar orden.

Jag som alltid har hatat luddiga värdegrunder och till intet förpliktigande målbilder har blivit en floskelmaskin. Vad ska jag göra, det finns ju inget annat i mitt huvud? Där är ekande tomt. Och jag måste dra in en regelbunden inkomst.

Kaffet smakar bittert och åker ut i vasken. Vinet ger mig ångest efter bara några få timmar. Hjärtklappning och kallsvettningar som får mig att vilja springa gatlopp. Så jag äter glass. Och knäckebröd med ost. Jag ökar i vikt. Jag förfaller. Jag faller.

Jag går till familjeläkarmottagningen. Den milda läkaren lyssnar och skickar mig till en sjuksköterska som tar ett EKG och på labbet tappar en rar dam tre provrör med blod ur mitt högra armveck. Sköldkörtelfunktion och hemoglobin, kalcium och blodsocker kollas. Kanske något mer som jag har glömt. Men allt är normalt. Det finns inga mätbara fel på mig. Inga brister som kan åtgärdas med en B12-spruta, ett kalciumpiller eller en järntablett. Hjärtat beter sig som det ska. Fast det känns som om jag har ett rasande djur i bröstet. Eller två.