Eftersom jag idag inleder en tre veckor lång semester så läser jag gamla tidningar och hittar en artikel om semester i SvD från 2009.
Där läser jag om rädslan hos de experter som på 1930-talet utredde frågan om lagstadgad semester:
Rädslan för att svenskarna istället för att använda semestern till att rekreera sig på rätt sätt istället skulle lata sig eller till och med ägna sig åt alkohol, dans och så kallad skräpkultur. De två lagstadgade semesterveckorna lanseras därför tillsammans med upplysning om hur man bäst semestrade. Det viktiga var fortfarande att ”göra något” under sin ledighet, och helst skulle detta något främja utvecklingen av såväl kropp som själ hos medborgarna i folkhems-Sverige.
Jaja, det kanske inte är så konstigt att vi nästan sliter livet ur oss när vi är lediga. Bygger verandor och skapar drömträdgårdar och cyklar Vättern runt och bilar i Europa och städar i alla skåp och rensar garderober och bestämmer oss för att läsa alla Nobelpristagare. I rätt ordning.
För ingen vill ju blir anklagad för att ha missförstått syftet med den lagstadgade semestern. Eller rättare sagt: morfar Kalle och mormor Inga ville inte bli anklagade för att ha missförstått syftet med den lagstadgade semestern. Därför packade de tält och stormkök på sina cyklar när morfar fick ledigt från jobbet som smörjare på Papyrus och så cyklade de från Mölndal till Varberg för att campa. Om min morbror satt bakpå eller cyklade själv förtäljer inte historien.
Jag tänker att den var lyckosam, den där kampanjen. Jag undrar om vi inte har den i ryggraden allihop. Att nu när vi fått en sån fin ledighet så ska vi minsann ta vara på den och inte ödsla bort tiden till ingenting.
Sen kan man ju fundera över vad som ryms i ingenting. Men sådana filosofiska tankar fanns det nog ingen plats för när moderna svenskar skulle skapas till det nya folkhems-Sverige.
Bild: Hem från semestern, 1939 av Gunnar Lundh