Det är skönt att komma hem. Till barnen och katten och min egen säng. Till min fåtölj och mina mjuka kläder. Jag firar hemkomsten med ett litet glas calvados och känner mig nöjd men när jag blundar ropar havet på mig. Jag behöver stå på en stadig betongbrygga med rostiga ledstänger och låta havsvinden blåsa mitt huvud rent då och då. Jag är fast. 28 års exil hjälper inte. Rötterna sitter där de sitter. Jag tröstar mig med första raderna i Tolkiens vackra dikt från LOTR:
All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
