I lägenheten under mig bor en familj med två små flickor. När vi möts på eftermiddagen vill jag fråga dem om deras dag men jag kan för mitt liv inte reda ut för mig själv vilket ord som är rätt. Dagis, förskola, förskoleklass eller något helt annat? Barnen löser dock det hela genom att upplysa mig om att de varit på Myran hela dagen.
Sedan har vi det här med den kommunala omsorgen i sina olika former. Vad blir jag där? Kund? Brukare? Biståndsmottagare? Omsorgstagare? Besökare? Jag blir osäker och vill helst undvika hela ämnesområdet.
Varifrån kommer förändringen?
Jovisst, jag förstår. Språket är under förhandling. Ingen människa vill stängas in i trånga definitioner och stigmatiserande begrepp. Självklart ska orden vi använder ifrågasättas och förändras när det behövs. Men frågan är var förändringen kommer ifrån och hur den förhandlas fram. Alla jag pratar med uttrycker det på samma sätt: Det finns ord man inte får säga, och de blir fler och fler. Till slut blir det svårt att prata om saker. För det finns inga gemensamma ord som man kan vara helt säker på är tillåtna.
När världen får ett namn
När det lilla barnet säger sitt första ord så är det en överenskommelse som beseglas. I veckor och månader har mamman (det kan givetvis vara en annan person – pappa, mormor, moster, bonuspappa, eller egentligen vem som helst – men för enkelhetens skull säger vi att i det här fallet handlar det om den kvinna som födde barnet och dessutom känner sig bekväm med ordet ”mamma” som beskrivning av sin roll i förhållande till barnet) namngivit sig själv inför barnet.
”Nu ska mamma byta din blöja och sen ska mammas älsklingsunge få lite mat”, jollrar hon med sin bebis. ”Mamma är jättetrött och skulle verkligen uppskatta om du sov lite nu”, kan det hända att mamman väser i örat på bebisen klockan fyra om morgonen. ”Oh, mammas älskling, såja såja”, nynnar hon mot barnets huvud när barnet gråter och gråter utan att mamman kan förstå varför. Det hon säger är ”jag är här, jag tar hand om dig, du kan lita på mig och du kan kalla mig mamma.” Till slut en dag daskar barnet sin kladdiga hand i mammans ansikte och säger tydligt: mama! Överenskommelsen är gjord. Barnets värld har fått ett namn.
Utan gemensamma ord blir det svårt att prata
Med det där mamma-ordet kommer det också en mängd föreställningar och förväntningar. I stort sett varenda människa har en åsikt om hurdan en mamma ska vara och vad hon bör göra. Inte minst dyker det upp en massa röster inom mamman själv som ställer krav och bråkar. Men det har ingenting med överenskommelsen mellan mamman och barnet att göra. De två skulle kunna komma överens om ett helt annat ord, ett som inte är belastat med hela den otympliga mammarollen.
Ja, egentligen bär ju alla ord på ett knippe förutfattade meningar. Säger jag ekorre så får ni säkert en bild av en rödbrun varelse som kan klättra i träd och har yvig svans. Men vissa ekorrar är liksom mer åt det gråa hållet och det finns säkert en och annan som inte är så skicklig klättrare. Kanske bättre att skapa ett nytt ord som är mindre belastat och mer korrekt i meningen att det inte låser in ekorrarna i en tvingande föreställning om deras natur och utseende. Men det blir svårt för barnet att prata med andra ungar i lekparken om de allihop har olika ord för ekorre. Eller kanske samma ord för alla djur med svans.
Ord är inte magiska just på det viset
Det finns idag ganska många som tror att språket har makt över tanken och att det går att förändra verkligheten genom att välja och välja bort ord. Där den övertygelsen råder blir det naturligtvis väldigt viktigt att välja rätt ord och även att upplysa sina medmänniskor om vilka som är det rätta orden. Samtidigt finns det andra som starkt ifrågasätter språkkontroll som ett sätt att förändra världen. Lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkvall har skrivit boken Laddade ord och där framgår det att forskningen ger rätt klent stöd åt uppfattningen att språket skulle ha makt över tanken. De skriver:
”Det råder förstås ingen tvekan om att språket utvecklas, precis som våra tankar om språket. Ord som var neutrala och gångbara i går kan vara helt omöjliga i dag. Allt går dock inte i samma riktning, varken mot ökad tolerans eller mot rigidare regler. Utvecklingen går snarare kors och tvärs. Och till skillnad från positionerna i många moderna ordstrider är språket varken höger eller vänster.”
Ett exempel på det är att tre fjärdedelar av världens språk har könsneutrala personliga pronomen, likt svenskans hen, och att de har haft det länge utan att några patriarkala strukturer därmed har försvunnit. ”Ord är inte magiska just på det viset”, skriver journalisten och författaren David Qviström i en essä för OBS i Sveriges Radios P1, ”och att använda ’korrekta’ ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant.”
Ge inte bort rätten att beskriva världen
I ett avsnitt av Lundströms bokradio i P1 har Marie Lundström bjudit in poeten Daniel Boyacioglu för att prata om orden och språket. De pratar i första hand om stororden, som jämlikhet, tolerans, misär, odemokratisk, och hur de verkar förlora i betydelse och värde. Boyacioglu säger:
”Relationen människa och ord är villkorad, vi kan missa att förstå den relationen precis som vilken annan relation som helst. Vi kan tro att vi en gång har förstått vad orden betyder och sedan är de konstanter i våra liv, men så är det inte. När någonting i relationen ändras så ändras allt, då måste allting omförhandlas. Man kan ha inlett ett förhållande på ett sätt och vara överens men sedan kan någonting i den överenskommelsen ändras. Då måste man ju sätta sig ner och prata igen. Och så är det också med språket.”
Just det, vi behöver skärskåda orden och blotta deras betydelse. Aldrig låta dem bli målarfärg över trasiga väggar. Men inte heller slänga bort dem lättvindigt.
För om vi förlorar orden och ger ifrån oss rätten att förhandla om ordens betydelse så förlorar vi möjligheten att beskriva världen och oss själva.
Foto: Likeduck om Flickr under CC-licens
