Det blir lätt väldigt högtidligt. Törs man ens närma sig tangentbordet? Ska man kanske bara läsa under vördnad och sedan hålla tyst? Vad kan jag rimligtvis ha att säga om Solzjenitsyns Den första kretsen, förutom att den är ett läsäventyr?
Ok, såhär gick det till. För snart femtio år sedan smugglades ett tjockt manuskript ut från Sovjetunionen. Författaren, Alexandr Solzjenitsyn, hade försökt få sitt manus utgivet i hemlandet men utan framgång. För att blidka den politiska makten hade han strukit nio kapitel och ändrat politiskt känsliga delar. Ändå blev det nej. När manuset nådde västvärlden visade det sig vara en sensation. Ett vittnesmål inifrån ett av Stalintidens hemliga fängelser för välutbildade politiska fångar, de så kallade sjarasjkorna.
Jag gör en mindmap
Det är ett äventyr att ta sig in i en rysk roman. Om man inte vet hur man ska göra är det lätt att ge upp. Man går helt enkelt vilse bland namnen. Lev Grigorjevitj Rubin, Gleb Vikentievitj Nerzjin, Simotjka Serafima Vitaljevna och Andrej Andrejevtij Potapov är bara ett litet fåtal av de tungvrickande, omfångsrika ryska namn som ligger så illa i västerländska munnar. Så jag gör en mindmap. Då går det bra.
Romanen utspelar sig alltså i Mavrinofängelset, beläget i Moskvas förorter. Året är 1949. Fångarna är tekniker eller akademiker och arbetar med olika tekniska projekt för att hjälpa statens säkerhetstjänst. Framför allt handlar det om att uppfinna ett system så att ingen ska kunna avkoda de avancerade krypteringar som säkerhetstjänsten skapar för att göra det omöjligt för främmande makter och andra fiender att avlyssna telefonsamtal. Fångarna arbetar även med en slags röstigenkänningstjänst, som ska göra det möjligt att identifiera en person med hjälp av rösten på samma vis som man identifierar personer med hjälp av fingeravtryck.
Gleb Nerzjin är Solzjenitsyn
Lev Grigorjevitj Rubin är filolog och specialist på germanska språk. Han är en övertygad marxist. Gleb Vikentievitj Nerzjin är matematiker och evig skeptiker. Han skriver på en slags journal, något som givetvis är förbjudet. Gleb Nerzjin är Solzjenityns alter ego. Rubin och Nerzjins samtal är fantastiska, som en slags historiska och filosofiska föreläsningar där olika synsätt och åsikter ställs mot varandra.
Den person som jag fattar mest tycke för heter dock Spiridon Jegorov, fängelsets gårdskarl. Han var med och slog ner upproret mot sovjetdiktaturen i Kronstadt utanför Petrograd 1921, lyckades bra som bonde men hade turen att drabbas av en eldsvåda som förstörde hans egendom. Utan egendom räknades han inte till utsugarna när kollektiviseringen av jordbruket började. Ändå hamnade han till slut i fångläger. Han frigavs lagom till kriget, hamnade på den tyska sidan av frontlinjen och landade i den amerikanska ockupationszonen tillsammans med hustru och tre barn. Där hade han stannat om inte barnen krävt att familjen skulle åka hem till Sovjet. Där alla förstås hamnade i fångläger. I det sovjetiska fånglägret blir Spiridon nästan blind efter att han i Tyskland druckit dålig sprit. Nu sköter han de praktiska sysslorna på Mavrino men oroar sig ständigt för sin nästan vuxna dotter och hur hon har det i sitt fångläger.
Spelplanen ändras igen och igen
Naturligtvis är alla dessa människors historier intressanta men det som är riktigt spännande är när de diskuterar med varandra, när de funderar över hur de ska hantera en eller annan order från någon överordnad, hur de bär sig åt för att väljas ut bland dem som då och då får träffa sina fruar under ett kort och övervakat besök, hur de löser de praktiska problemen med klädbrist, brist på information från utsidan, brist på privatliv och brist på rätten att tänka sina egna tankar. Och hela tiden ändras spelplanen. För fångarna i sjaraskjan men också för de mer lyckosamma som klättrat högt upp på den sovjetiska samhällsstegen.
Ingenjören Ilja Chorobrov filosoferar en morgon medan han tvättar sig: ”Det är inte länge sedan vi läste att löpande bandet hos Ford förvandlar arbetaren till en maskin och att detta är det mest omänskliga uttrycket för kapitalistisk utsugning. Men det har gått 15 år, och nu äras löpande bandet hos oss som den högsta och senaste produktionsformen.”
Och Adam Veniaminovitj Roitman, MGB-major och Stalinpristagare med judiskt påbrå, ligger i sin säng en tidig morgon och kan inte sova av oro för den senaste tidens aning om att vara jude kanske inte längre är en bra sak i Sovjet: ”Svek honom verkligen minnet? Vid revolutionen och långt efteråt betydde ordet jude något pålitligare än ryss. Ryssarna fortsatte man att kontrollera – vem var era föräldrar; vilka var tillgångarna ni levde på före 1917? Judarna behövde inte kontrolleras: judarna var alla anhängare av revolutionen, som förskonade dem från pogromer och bosättningstvång. Och så… gömd bakom obetydliga personer hade Josef Stalin omärkligt övertagit judeförföljelsens gissel.”
Eller som när fängelseledningen utan föregående varning plötsligt bestämmer att från och med nu är det förbjudet att ta i hand eller kyssas när fångarna får besök. De får även veta att samtalen under besöken inte får beröra: arbetet, arbetsvillkoren, levnadsvillkoren, dagordningen, institutets läge. De får inte nämna några efternamn och om sig själva får de bara säga att de har det bra och inte har behov av någonting. ”Vad ska vi tala om då, om politik?” skriker någon lustigkurre.
Det finns saker att hålla ögonen på
Aleksandr Solzjenitsyn föddes 1918 och hann precis bli lärare i fysik och matematik innan kriget började 1941. Efter en kort tid vid fronten som vanlig soldat omskolas han till artilleriofficer och 1945 är han återigen vid fronten. Där blir han gripen för några brev om Rysslands historiska utveckling som han skickat till en studiekamrat. Straffet blir åtta år i fångläger och därefter evig förvisning till Centralasien. De tre första åren som fånge tillbringar han i en sjaraskja och det är erfarenheterna därifrån som romanen bygger på.
Nå, hur är det nu, ska man bara läsa under vördnad och sedan hålla tyst? Nej, jag tror inte det. Det sägs att Solzjenitsyns romaner var en viktig bidragande orsak till den sovjetiska kommunismens fall. Andra hade avslöjat de hemliga lägren och dess vidriga förhållanden tidigare men Solzjenitsyn beskrev fångarnas tillvaro på ett sätt som inte gick att värja sig mot. Han fick stora läsarskaror och missförhållandena gick inte längre att dölja.
Som bekant går tiden inte bakåt utan framåt. Man kan därför inte stirra sig blind på hur det gick till förra gången när ett samhälle blev korrupt och utnämnde sina egna medborgare till fiender. Men det finns saker att hålla ögonen på. Solzjenitsyns romaner kan vara en hjälp där.
Hej
Hittade hit genom att skriva Solzjenitsyn i sökrutan på Facebook. Tänkte att jag väl ändå inte kan vara ensam om att läsa den . Jag älskar tjocka böcker, men den här tar tid och jag förstår varför. Den är skriven med ett så fantastiskt vackert språk där varje litet ord betyder så mycket. Den går inte att slöläsa, man måste vara vaken hela tiden.
Jag verkligen älskar den och kämpar med att hinna läsa klart innan höstens kurslitteratur tar all min lästid igen. Håller hans andra böcker samma klass eller kan du rekommendera annat att läsa?
Vänligen Pernilla
Vad roligt med en till Solzjenitsyn-nörd! Jag har läst Cancerkliniken, som på sätt och vis liknar Den Första Kretsen fast den utspelar sig i en annan miljö, på en sjukhusavdelning där människor från olika bakgrunder, bildningsnivå och klasser möts med det gemensamt att de har någon form av cancer. Jag tyckte mycket om Cancer-kliniken, kanske mer än Den Första Kretsen. Jag tycker att jag kom närmare människorna här och samtidigt väver han, på ett oerhört skickligt sätt, in politik, ideologi och värderingar och hur dessa påverkar och ter sig för olika människor. Även sjukdom och död är ett tema förstås, vad en livshotande diagnos får för effekt för en människa och hur de som arbetar, läkare och sköterskor, påverkas av människorna de möter. Mycket läsvärd, men krävande av samma anledning som Den Första Kretsen – man behöver en maindmap för att hålla reda på alla karaktärer och namn och man måste läsa långsamt för att fatta.
Jag har även läst En dag i Ivan Denisovitjs liv, som är en tunn liten sak om en dag i ett arbetsläger. Den är rätt så lättläst och för mig var den så överraskande. Jag hade väntat mig något helt annat. Så jag berättar inte, ifall du vill läsa den själv 🙂