Varaktig kärlek kräver förmåga att torrälska. Trots att kärleken inte känns så måste man fortsätta att älska, av ren vilja. Nu tänker jag att livet ibland kräver förmåga att torrleva. När en kommande fest känns lika spännande som att betala räkningar. När morgonens första tanke är en förhoppning om att dagen ska gå över fort. När påbörjandet av varje vardaglig syssla verkar ungefär lika ansträngande som att bestiga Mount Everest. Då är det läge att plocka fram förmågan att torrleva. Ska jag gå upp? Ja, det kan jag göra för jag måste ju ändå gå på toa. Känns dagen oändlig? Ja, men det behöver jag inte bry mig om för just nu finns bara den här minuten och jag läser en uppdatering av @ulrikagood på Twitter som får mig att fnissa.
Jorden fortsätter att snurra. Trots att det allra värsta händer så stannar inte tillvaron. Jag förstår att det är en välsignelse. Tiden sveper mig med, antingen jag vill eller inte. Jag skulle kunna bita mig fast i kudden, vägra gå upp, låta mig frysa till is. Men jag gör inte det. Jag går upp och tränar på att torrleva.
Tack för ordet torrleva. Väldigt bra. Det säger vad det handlar om. Och uttrycker det bättre än "överleva". Tror jag.