Jag blev aldrig något ess på franska. Trots att jag tycker att det är världens vackraste språk. Jag gjorde ett allvarligt försök för några år sedan. Anmälde mig till en kurs på Medborgarskolan och bokade samtidigt två veckor i en liten lägenhet i den lilla byn Cotignac i södra Frankrike. Det var ljuvliga veckor och jag älskade den lilla byn men jag klarade mig inte långa stunder utan min parlör. Dessutom ville de flesta under 40 prata engelska.
På högstadiet hette min franskalärare Ulla. Hon var medelålders och väldigt fransk, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Det var något med kläderna och håret. Jag tänkte att hon nog hade haft en kärlekshistoria i Paris som ung och sedan dess var hon fast i allt det franska. Hon lärde oss att sjunga sången Tous les garçons et les filles de mon âge. Vi fick sjunga till en inspelning med Francoise Hardy som hon hade på rullband. Jag minns fortfarande varenda ord.
