En gång hittade jag ett citat som jag gillade. I flera år har jag haft det på min anslagstavla. Eftersom jag tror att det är precis så. Jag tror att det är livsavgörande att berätta om vad man varit med om. Berätta om känslorna, kampen, tankarna, misstagen och lyckan. För ungarna kanske, eller vännerna, syskonen, om man nu inte vill göra film eller skriva bok. Eller för sig själv. Inte så att man dör om man inte berättar. Men jag tror att man lever lite mindre. Om man inte berättar.
Ju äldre jag blir desto större blir mitt behov av enkelhet. Kanske har det med erfarenhet att göra. För varje år blir det tydligare hur komplex tillvaron är. Hur svår att överblicka. Hur omöjlig att påverka. Jag undrar och undrar. Vem är människan? Vad driver henne? Varför blir det så ofta så fel? Men jag börjar ana att det inte finns några svar. Det enda som finns är ett liv att leva.
Jag brukar ofta klara det ganska bra. Mina år och mina erfarenheter har lärt mig att ta ett steg i taget och att aldrig glömma morgonkaffet. Men i augusti är det svårare. Den förlust som inte längre ställer till det i hjärnan och inte heller i hjärtat sitter ändå kvar i kroppen. Det är något med ljuset i augusti. Med den lite kyliga kvällsluften. Jag blir vemodig. Jag vet att månaden slutar med en katastrof och det finns inget jag kan göra åt det. Så kommer det att vara så länge jag lever. Men det blir lite lättare för varje år.
Idag läste jag om en ung collegestudent, Marion Block Anderson, som 1951 skrev ett brev till Albert Einstein. Efter två världskrig där mänskligheten gjort sitt bästa för att ta kål på sig själv skrev hon ett brev som innehöll en kort fråga: Why are we alive? Och så här svarade herr Einstein:
Einstein on Why we are alive on Brainpickings
Den här historien tänker jag fan inte berätta – 15 kapitel om en förlust
