För några år sedan roade jag mig med att räkna ut hur stor del av mitt liv jag hade ägnat åt att arbeta mot betalning. Jag har, med några få uppehåll, arbetat sedan jag var 17 år. Resultatet av uträkningen blev 2080 timmar per år i 32 år. Minus studier i kanske sammanlagt fem år och föräldraledighet i säg 4 år, deltidsåren inräknade. Alltså 23 års arbete. 47 840 timmar. Om jag skulle göra samma uträkning idag skulle timmarna och åren bli något fler men det förändrar inte den oundvikliga frågan: Vad har jag uträttat under all denna tid?
Faktiskt inte särskilt mycket som det finns anledning att yvas över. De första åren gjorde jag nog nytta, det tror jag, när jag hörde till sjukvårdens fotfolk. Men sedan, i takt med mina utbildningar, har jag gått från arbetsuppgift till arbetsuppgift som såhär i backspegeln framstår som rätt meningslösa. Vem behöver en journalist som aldrig lyckas göra något mer än att skrapa på ytan? Vad har världen för användning av en kyrkans socialarbetare som förväntas dölja nöden genom att dela ut allmosor? Vem gläds åt en politisk sekreterare som sitter och ritar små djävlar och ringlande ormar i ärendehandlingarna medan landstingsråden ägnar timme efter timme åt ordklyverier i ännu ett förslag till värdegrund eller mångfaldspolicy eller riktlinje för miljöarbetet eller vision för hela den gigantiska organisationen. Och, slutligen, vem kommer att böja sitt huvud i ödmjukhet och respekt inför det samlade resultatet av en kommunkommunikatörs arbete? Ingen. Ingen kommer att minnas texterna hon skrev som alls inte går att förstå eftersom de innan publicering förvandlats till en luddig massa med hjälp av åtta olika verksamhetsexperter och deras rättningstangenter.
Ibland när jag traskade runt i stadshuset på väg till eller från något i den oändliga rad av möten som varje arbetsdag var fylld av så tänkte jag att om någon plötsligt skulle bestämma att de arbetsuppgifter som jag ägnade mina åtta timmar om dagen åt att utföra inte längre ska göras så skulle det faktiskt inte få några större konsekvenser för någon. Ironiskt nog är det idag ingen som gör det jag gjorde i stadshuset när jag fortfarande jobbade där. Jag slutade och arbetsuppgifterna försvann med mig. Det jag gjorde behövde uppenbarligen inte göras. Tanken på alla dessa timmar av livstid som jag slösat på ingenting ger mig lätt andnöd så jag försöker att inte tänka på det för mycket.
Efter tio månader som egen företagare har jag fått en helt annan syn på arbete. Den första tiden funderade jag mycket över hur jag skulle organisera mitt arbete och hur min arbetsplats här hemma skulle se ut. Jag sökte efter begagnade höj- och sänkbara skrivbord och kontorsstolar på nätet. Jag planerade mina dagar på en whiteboard som jag hade hängt upp på väggen och utgick från principen 45 minuters arbete och sedan paus. Jag försökte helt enkelt bygga min egen lilla Ford-fabrik enligt tayloristisk modell. Ni vet, löpande band, alla gör precis bara det som hen är satt att göra och allt är uttänkt i förväg. Man kan tro att detta är förlegade metoder men faktum är att kommunernas New Public Management-skapare verkar har hämtat en hel del inspiration från 1800-talsingenjören Frederick Taylor och hans idéer. Den som är intresserad kan läsa mer här: Taylorism.
Nutida forskning har dock visat att taylorismen har sina baksidor. I boken Företagsekonomi 100 fakta sammanfattar Per-Hugo Skärvad och Jan Olsson kritiken på följande vis:
”Forskning har visat att många av de faktorer som taylorismen förespråkar är negativt för arbetarna och även företaget i det långa loppet. Det kan bland annat leda till skadlig stress, psykisk påfrestning, vantrivsel (med stor personalomsättning och därmed högre utbildningskostnader), bristande ansvar från arbetarna för produktiviteten och kvaliteten.”
Det där skulle kunna vara en beskrivning av den arbetsplats i stadshuset som jag lämnade i oktober.
Som tur är gick det åt helvete med mitt lilla minitaylorismexperiment.
Nu vet jag att jag varken behöver arbetsplats eller whiteboardschema. Föreställ er lättnaden när jag insåg att jag får göra en sak i taget, spräcka varenda planering jag någonsin ålagt mig själv och jobba fem timmar i streck med samma sak om jag vill. Jag kan kläcka en hel drös nya reportageidéer medan jag bakar ett grovt bröd som både jag och den över sommaren hemmaboende storungen gillar och vars grundingrediens är havregrynsgröt, faktiskt. Sen kan jag slötitta på friidrotten och samtidigt chatta om tider och detaljer med intervjupersonen som jag ska träffa om en dryg vecka. Det är för övrigt en spännande människa, håll utkik så lovar jag att meddela när reportaget är klart.
Jag såg en gång ett hemma hos-reportage där journalisten Niklas Källner hälsade på författaren Torgny Lindgren. Källner ber att få se författarens arbetsrum och Lindgren visar vägen. Han pekar på faxen och skrivaren och två datorer och en scanner. Minuten därpå berättar han att han inte har en aning om hur dessa apparater fungerar och att han aldrig använder dem:
”Nej, aldrig, utan de är i stort sett bara här för syns skull. Det är mest för att om det kommer nån journalist och sådär och vill se mitt arbetsrum då kan jag ta med dem in hit och säga att det här är mitt arbetsrum. Medge att det ser professionellt ut! Det är ju såhär det ska se ut naturligtvis.”
Jaha, säger den förvånade Niklas Källner, men var arbetar du någonstans då?
”Skriva, svarar Lindgren, ”det kan jag göra precis var som helst.”
Det sju minuter långa hemma hos-reportaget finns att se på SVT Play
Foto: Stämpelklockan sitter i Västerås stadshus. Den används dock inte eftersom det numera finns andra metoder för tidsövervakning. De vanligaste är digitala rapporteringssystem och social kontroll mellan medarbetare.
Till den som vill läsa mer om meningslöst och innehållslöst arbete rekommenderar jag Roland Paulsens bok Arbetssamhället: hur arbetet överlevde teknologin som kom ut i en ny utgåva nu i våras.
