Det finns oändligt många bottnar. Varje gång jag tror att jag funnit fast mark att stå på så hinner jag inte mer än tänka tanken så försvinner marken under mina fötter och jag faller. Igen.
Det är förfärligt. Jag hatar det. Varje gång.
Jag vet att det finns en ny avsats under mig. Nånting att stå på. Men fritt fall är ingenting för mig. Jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa falla. Men jag kommer aldrig undan.
Jag fick inget lätt liv. Jag är illa rustad. Å vid snart 50 inser jag att det jag längtar efter inte kommer att ske. Jag kommer inte att nå fram. Jag kommer att fortsätta falla. Hela tiden finna nya bottnar.
Jag vet inte alls vad jag tycker om det.
Foto: glasseyes view on Flickr
