Köksklockans sekundvisare tickar obönhörligt vidare. Varv efter varv. Tredje koppen kaffe snarare ökar huvdvärken än minskar den. Helst vill jag lägga mig igen. Sova sova sova.
Måste tvätta. Har inga rena strumpor. Tur att vi fick en varm september.
Aldrig mer är lika omöjligt att förstå som att universum är oändligt. Tankeförmågan tar slut. Neuronerna vägrar att skicka någon som helst information vidare. Synapserna helt ur funktion. Allt står stilla. Allt utom köksklockans sekundvisare som obönhörligt tickar vidare. Varv efter varv.
Vatten och himmel innanför och utanför ovanför och under, en sammanblandning av kategorier, inget är något i sig, allt är allt i alltet. Skikt på skikt, bilder med linjer aningen vridna, skapar oklara dimmiga mål utan sikte! Blinkar igen och igen, ytterligare en ny bild och igen. Ljusglimtarna polerar ytan blankare, ljusare och klarare. Vattnet drar tillbaka sakta. Det som är vått torkar, gräset och luften. Botten dyker under, försvinner inte helt men utan att synas eller att störa. Finns kvar därnere, långt inne som den dolda scenen, färgglada gestalter, urkrafterna bortom är resurser som väntar. Himlen lägger sig som ett tak tillrätta ovanför och ljusnar så att slutet går att ana. Som om det eviga gick att omfatta eller sandkornen gick att räkna. Den goda illusionen utan vilken ett liv inte kan levas. Det enda belägg för sammanblandningen bakom, en liten bit jäst. Oväntat, det händer bara ibland, lägger den sig i gynnsamma omständigheter och livet blir så stort.Med vintergatan i handen och en bit av himlen inom kommer dagen tillmötes.