Twitterstormar. Naturligtvis är det bra att människor reagerar. Men måste reaktionerna nödvändigtvis vara så hårda och raljanta?
När jag följt #romgate de senaste dagarna så har en fråga återkommit i mitt huvud gång på gång:
Skulle samma ordväxling ske om de här människorna möttes ansikte mot ansikte?
Skulle de ilsknaste twittrarna skrika samma hotelser och tillmälen till en enskild polis på stan?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar som om regler om hyfs och hänsyn upphävs på Twitter, liksom förmågan att skilja på sak och person. Personligen har jag backat från Twitter eftersom jag inte vill inte delta i den typen av samtal. Jag vill inte riskera att bli trampad och sparkad på för att jag kanske råkar skriva något som inte är alldeles hundraprocentigt genomtänkt. Så jag håller tyst på Twitter och väljer andra samtalsforum.
Argast vinner
Andra tar chansen att positionera sig. För det är ju de argaste på Twitter som får mediautrymme och uppmärksamhet. Det är stormarna som uppmärksammas. Och effektivast är det naturligtvis att rikta spjutspetsen mot vanligtvis ganska anonyma och byråkratiska organisationer som plötsligt får ansikten i sociala medier. Som kommuner, stora företag och statliga myndigheter. Vissa av dessa förstår värdet av nya kommunikationsformer och försöker hitta vägar att hantera plattformar som Twitter och Facebook.
Det är inte alldeles enkelt, framför allt inte för offentliga organisationer som har en mängd lagar och regler att förhålla sig till. Och jag är inte helt säker på att de enskilda personer som accepterar att vara en organisations ansikte utåt förstår vad de kommer att ställas inför. Att de kommer att få klä skott för alla eventuella fel organisationen någonsin gjort, gör och kommer att göra, för alla missförstånd och för alla förutfattade meningar som finns om organisationen och dess företrädare.
Perspektiven blåser bort
I twitterstormen verkar varenda en glömma bort att de som agerar ansikte utåt för företag och organisationer är anställda människor som gör sitt jobb. I twitterstormen förvandlas dessa enskilda anställda till den onda organisationen förkroppsligad. Är vi verkligen inte större än så?
Naturligtvis måste och ska människor reagera och kritisera när de ser eller hör något som de tycker är fel. Men måste det ske med hjälp av personliga påhopp? Hur vore det att börja med att försöka skilja på sak och person?
Foto: au_tiger01 på Flickr
