Försöker kravla mig upp ur det svarta hålet. Ser att lönnens löv har ändrat färg på solsidan. Ett fyrverkeri i rött och orange. Det är andlöst vackert. Himlen är isande blå och luften krispig när jag andas. Har samma svarta mugg idag med samma rosa mönster och kaffet värmer min kropp inifrån idag med. Jag går till jobbet. Jag förstår fortfarande ingenting men jag går och jag ser, jag jobbar och jag äter, jag sover och jag läser, jag kramar barnen och jag skrattar med vänner emellanåt. Lever, faktiskt.
Jag frågar en av tonåringarna om jag är jobbig med min ledsenhet. Nä, svarar han, det verkar mest som om du chillar. Du är nästan lite rolig när du går här och suckar och säger att du borde tvätta eller städa eller betala räkningar eller nåt annat urtråkigt men sen hamnar du ändå i soffan och suckar lite till.
Ja, vad säger man? Ser dammråttor och diskberg och tvätthögar och tänker att jaha ja här skulle det behövas en saneringsfirma men sen glömmer jag det lika fort och plötsligt har jag suttit och stirrat ut i luften i två timmar. Fast det är ju bara som det ser ut. I själva verket klättrar jag upp för en brant och slipprig bergvägg och det är förbannat ansträngande!
Att ha tid att sitta och tänka, sortera intryck, drömma och fantisera. Behöver alla vi människor som upptas av mycket information i våra jobb eller i och med en livskris då någon gått bort.Vi SKA unna oss att sitta. Och göra ingenting. Kanske hinner känslorna upp intellektet så att allt kommer i fas? Känsla och tanke i fas.Allt har sin tid.Man kan inte forcera fram någonting i ett sorgearbete. Bara leva genom världens och universums dagliga starka livspuls/-rytm."Av vad hjärtat är fullt talar munnen."C