Sommaren 2007 reste jag på författarskola till Marstrand. Jag vann den avslutande kortnovell-tävlingen med texten Avkomman.
Han har just lämnat två glasflaskor med bröstmjölk till sköterskan. Nu hämtar hon det de säger är hans barn, klumphuvudet som kom ur hans hustrus kropp för tre dagar sedan. Huvudet är omvirat med bandage och format som en kon. Pannan hänger ner över ögonbrynen. Han mår illa. Ett vanskapt jävla odjur! Sköterskan tittar upp på honom.
– Har ni gett henne något namn?
– Det ska inte ha något namn!
Han vänder sig om och går bortåt korridoren. Ställer sig vid fönstret och ser ut över parkeringen. Där står hans Amazon. Färg som vispad grädde. Han vill sätta sig bakom ratten och köra iväg. Bort. Bort från missfostret. Bort från Carina som sitter i en säng på BB några byggnader bort och gråter medan hon tömmer brösten som om hon mjölkade en ko.
Sköterskan ropar hans namn. De ska byta lakan i alla sängar i barnsalen och kan han hålla flickan en stund så vore det till stor hjälp. Motvilligt sträcker han fram armarna. Sköterskan lägger dit vanskaplingen och lämnar honom ensam. Musklerna runt munnen börjar darra och drar hans mungipor neråt.
Nu har jag chansen. Så tänker han. Nu släpper jag det så att klumphuvudet spricker mot stengolvet.
Just då öppnar det ögonen och tittar rakt på honom. Ögonen är mörkt blå. Han vill titta bort. Han kan inte. Det bökar runt med nävarna i ansiktet. Får in ena handen i munnen och suger smackande. Den andra handen får tag i halslinningen på hans tröja. Han känner små fingertoppar mot sin hud.
Han böjer på nacken. Lägger sin kind mot hennes panna. Känner hennes andetag mot sin hals.
Han viskar: ”Jag tror att du heter Elisabeth, vad säger du om det?”
© Anna Widerberg 2007
