Jag startade den här bloggen i januari 2009. Det var verkligen i en annan tid. Inte visste jag då att jag snart skulle färdas till helvetet och tillbaka. Såhär skrev jag, det allra första inlägget:
Om längtan föds med avstånd, hur stort kan avståndet bli innan längtan dör?
Om närhet kväver längtan, hur mycket avstånd krävs för att längtan ska överleva?
Jag tränar på närhet och avstånd. Vill ha längtan kvar. Vill inte göra resan från glimrande till gråsvart en gång till.
Min vän K fnissar åt mina romantiska äventyr. Undrar varför jag inte kan hitta någon Anders eller Lasse kanske, snickare eller annan handyman, trygg, enkel och stark. Ja, säg det.
Med åren blir jag allt mindre orginell. När jag dör kommer jag troligen att tycka att vi alla är precis likadana. Kärlekslängtande, inkonsekventa varelser som börjar göra misstag i samma ögonblick som vi slår upp ögonen om mornarna. Dessutom samma misstag om och om igen. Ja, jag sa ju det. Livet är oändligt mycket märkligare än varje historia jag nånsin skulle kunna hitta på!
Idag vet jag att det inte finns någon gräns. Längtan klarar vilket avstånd som helst och överlever till och med döden.
