Efter 2,5 kilometer i en vintersaga fikar jag tillsammans med pensionärer i grupp, unga par och högljudda familjer med rödkindade ungar. Jag ser en annan kvinna utan sällskap. Hon ägnar sig koncentrerat åt sin telefon medan hon dricker kaffe och äter gräddbakelse. Vi är de ensamma. Nu ler hon mot skärmen. Kanske skickar hon en selfie till någon som hon ligger med ibland. Som för att förvissa sig om att hon finns.
Den medelålders kvinnan Joe i Lars von Triers film Nymphomaniac är ensam på ett annat vis. Jag trodde inte att jag ville se den. Jag hade fel. Joe vill bara ligga. Hela tiden. Bli kåt. Få orgasm. Det blir ett udda liv förstås. Och trots att hon gör sina val med öppna ögon och vägrar att inordna sig under sjukdomsetiketten “sexmissbrukare” så är hon fylld av skuld och skam när hon börjar berätta sin historia för den äldre mannen som hittar henne sönderslagen i en gränd. Och jag tänker att det handlar om att välja sitt liv. Och hantera konsekvenserna av det. De är kanske inte rättvisa. Men ändå oundvikliga. För så ser människans villkor ut. Den avvikande rensas ut. På ett eller annat vis. Det behöver inte leda till ett dåligt liv. Men det blir ett svårare liv. Och ensammare.
