Det går att hitta på ett nytt projekt. Ett annat jobb kanske? Ett bed-and-breakfast? En resa jorden runt? Ett nytt kök?
Det går att hotta upp sig och söka kärleken. För två ska man va’. Om inte annat så för att ha någon att bygga om köket med.
Eller så kan jag stanna kvar i min vardag och låta det kännas precis hur hjärtskärande det är att mitt mammaliv är slut. Att jag har förberett min flock för livet och nu ger de sig iväg, en efter en.
Man får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.
Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.
I essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 skriver Germaine Greer att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar. Ja, det händer att jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Friheten ger mig resfeber.
Men det går förstås också att lyssna på Virgina Woolf som i 50-årsåldern lär ha skrivit:
Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.
Så bra skrivet om den tid i livet där jag också befinner mig just nu. Jag gillar orden av Virginia Woolf mycket.
Allt gott! /Anna-Karin
Tack, jag gillar också Woolfs ord och tänker på dem ofta. Som ett slags förhållningssätt 🙂