Jag skriver på en slags loggbok. Om vad förlust kan göra med en människa:
Jag försöker stilla tiden men den rinner mellan mina fingrar och jag vet inte vart den tar vägen. Kanske lägger den sig tillrätta på någon säker plats.
Jag tappar bort saker. Hårddiskar kraschar. Webbplatsen där jag tänt 214 ljus till minne är plötsligt stängd. Till slut, när någon frågar: ”Vem var han?” måste jag svara ”Jag vet inte. Jag har ingenting kvar.”
Alltihop smulas sönder, blir till grå aska. Jag vill resa en sten. Bygga ett monument. Fylla ett altare med bilder och tända ett ljus som aldrig får slockna. Men jag lurar mig själv. Allt som finns kvar är den grå askan i den fula minneslunden och jag har ingen aning om vem du var. Det finns ingenting att hålla fast.
Jag färdas bakåtvänd och ser hur allt jag hade, eller trodde att jag hade, försvinner längre och längre bort och jag försöker med all min kraft hålla kvar bevisen för att jag hade det jag trodde att jag hade men det går inte. Alltihop fladdrar bort i hårddiskkraschar, stängda webbplatser, en hastigt tömd lägenhet och aska på en ful minneslund.
Det är klart att jag vill släppa taget. Inte vill jag vakna, ångestsvettig, vid fyratiden på morgonen i skräck för att jag ska glömma hur du såg ut. Naturligtvis vill jag vända mig om, låta vinden blåsa håret bakåt och mötas av allt det jag aldrig sett förut. Men hur?
Så vackert formulerat av något så svårt och jobbigt.
Tack 🙂
Stor, stor rädsla för att mista kontrollen. Kontrollen över min känsla, min skuld, min kontroll. Mista kontrollen över min kontroll, som jag klamrar mig fast i, kämpar med och mot. Mest med, i ärlighetens namn. Som en snuttefilt, liksom.
Vad är jag för människa om jag måste göra nytt? Om jag måste hitta annat. Om jag måste förstå att jag är ämnad för annat, annan.
Mig själv..
Ämnad åt mig själv, så ovant, så svårt, så opraktiskt. Väldigt opraktiskt faktiskt.
Att släppa hoppet, att greppa acceptansen.
“Och då återstår dessa”, Tro, acceptans och kärlek, och störst av allt är kärleken, eller livet.
Samma sak?
Kanske.
Fruktansvärt opraktiskt. Livet är inte praktiskt alls. Jag vill inte acceptera. Men när jag göra det, små steg åt gången, så blir det ändå, på något vis, lugnt.