Äntligen hittade jag en människa som bestämt sig för att ryta i mot det tröttsamma glad-och-mys-kravet! I ett underbart inslag i Kobra i veckan berättade författaren Barbara Ehrenreich om sina fullständigt vansinniga upplevelser i samband med att hon fick en bröstcancerdiagnos. Hon fick rosa små nallar i present när hon var glödgande ilsken över att hon var sjuk i en skrämmande och oförutsägbar sjukdom. Hon fick höra att hon skulle se cancern som en gåva som skulle göra henne till en bättre, lyckligare och mer tacksam människa. Om hon överlevde vill säga.
Nu har hon skrivit en bok om lyckokravet som ständigt hänger över oss människor. Vi ska le. Vi ska inte gnälla. Vi ska inte klaga. Och om vi känner oss olyckliga så beror det troligen på att vi inte lärt oss positivt tänkande. Men tänk om vi faktiskt har det jävligt. Tänk om vi blir orättvist behandlade varje dag. Tänk om vi utsätts för kränkningar av en överordnad, en arbetskamrat eller en partner igen och igen och igen. Ska vi bara le då? Tänka positivt och inte gnälla?
Eller den liknelsen som Ehrenreich tog upp i reportaget: Situationen för de svarta i USA som inte fick åka med de vitas bussar på 1960-talet, hade någonting någonsin förändrats om de hade bestämt sig för att tackla sin situation med ett leende och lite positivt tänkande?
Nej, missförstå mig inte nu. Jag förespråkar absolut inte offerrollen. Den är livsfarlig. Bland den tokigaste väg man kan välja. Det jag pratar om är den sunda, heliga ilskan som föds i det där rummet som varje människa har innanför sitt bröstben. Där en människa är som allra mest sann. Den ilskan är ett skydd och en vägvisare.
Visst finns det tillfällen då livet är överjävligt och man måste få vara arg och känna att allt är orättvist. Dock håller jag inte med om att vi idag ska tänka positivt och inte gnälla. Snarare tvärtom, är man glad och positiv passar inte det (heller). Vet inte hur många gånger jag fått frågan “varför är du så glad?” när jag kommit till jobbet en tidig måndagsmorgon. Folk har till och med frågat mig när jag gått på stan varför jag går och ler hela tiden. Hur sjukt är inte det?
Precis lika sjukt åt båda håll naturligtvis!
Det är nog bäst att varken vara lycklig eller ledsen 🙂
Alla är- tänker och reagerar vi olika, men alla våra känslor är viktiga att släppa fram för vårt välbefinnande! Både för kropp och själ….
Klokt skrivet. Positivt tänkande påverkar både mig själv och omgivningen genom att humöret höjs och det är jättebra. Man mår bra av att vara optimist. Men kravet på att ständigt vara positiv kan bli en börda för den som redan dignar. Som jag uppfattar det är det balans som Ehrenreich förespråkar.
För övrigt skriver du himla bra.
Hej Lea!
Jag tror att ilskan är en kraft som vi behöver och som är bra för oss. När vi drabbas av svåra saker är positivt tänkande värdefullt men ilskan och sorgen är precis lika värdefull och nödvändig.
Tack för komplimang för mitt skrivande. det gör mig så glad 🙂