På nyårsdagens morgon gjorde jag det jag alltid gör på det nya årets första dag. Jag bytte väggkalender i köket. Det är en alldeles speciell känsla att ta ner den gamla, kladdig och fulltecknad och liksom slutkörd, för att istället hänga upp en kalender med tolv rena vita blad på köksväggen. Mina goda vän X och jag, som följts åt genom barnafödslar och småbarnsår, genom skilsmässor och flyttar, genom hopplösa arbetsplatser och mer eller mindre lätthanterliga tonåringar och som nu sida vid sida kliver allt längre in i medelåldern, har varje år sagt till varandra: “Nästa år blir ett bra år.” Vissa år har vi även varit tvungna att säga: “Fan också, nästa år måste bli bättre.”
Det är för att vi inte ska tappa hoppet. För att vi gång på gång ska våga tro på att det finns bra saker som väntar där framme. Och om det inte gör det, om det tvärtom väntar sorger och elände, så ska vi klara av det också. Och ju äldre vi blir desto säkrare blir vi på att vad det nya året än bär med sig så kommer vi att klara det. Vid 52 års ålder så vet jag att den mening som jag tejpade upp på en skåpdörr i köket under ett av de mer krävande åren under småbarnstiden, den är alldeles sann: “This too will pass” Det går att resa sig också efter de svåraste upplevelserna. Det svåra går kanske inte över men kanterna slipas av och man lär sig att leva i det nya.
Med tiden har det blivit en ritual. Den där meningen som jag sätter upp nånstans i köket och som följer mig under ett helt år fungerar som en slags förankring. Något som håller i mig när det blir vingligt. Under 2015 var det hoppet som satt på min kylskåpsdörr, som ett löfte och en utmaning. Orden “There is always hope” är Tolkiens och han låter Aragorn säga dem när det ser som allra mörkast ut för människorna i Middle Earth. Hela förra året möttes jag av meningen “Samla, fokusera och sikta väl”. Och det tycker jag nog att jag har gjort. Sedan 2016 startade har jag flyttat till en ny lägenhet, sagt upp mig och slutat min anställning på Västerås stad, startat eget företag, gjort mer eller mindre succé med konceptet Digitala Världen, publicerat en bloggbok, skrivit klart manus till långfilmsdokumentären om Ted Gärdestad och startat inspelningarna samt påbörjat manus till en ny bok.
Årets mening kommer från skådespelaren och författaren Carrie Fisher, eller prinsessan Leia, som dog i slutet av förra året. Hon har sagt:
Stay afraid, but do it anyway. What’s important is the action. You don’t have to wait to be confident. Just do it and eventually the confidence will follow.
Jag tror inte att jag förstår själv hur väl jag kommer att behöver de orden under det kommande året. Jag kommer att vara rädd. Men jag kommer att göra det ändå. Och Carrie Fisher lär även ha sagt: “Take your broken heart, make it into art.” Och det är ju inte heller så dumt.
2016 – Jag ankrar i ett nytt år
