Det är många år sedan nu. Jag hade varit på författarkurs på en ö i havet. Vunnit en novelltävling. Nu skulle jag ta mig på allvar. Han byggde min webbsida. Jag skrev. Det var så vi skulle leva. Jag skulle skriva. Han skulle bygga webbsidor. Vi skulle klara oss på lite. En fri man och en fri kvinna. Vi skulle bli gamla tillsammans. Sedan dog han.
Nu gör jag det igen. Bygger mig en webbplats. Återuppbygger mitt liv. Bygger ett liv av de raserade resterna. Men när jag går där och river i bråten så visar det sig att det finns en grund därunder. En stadig en, murad av rejäla stenbumlingar, som aldrig slogs sönder. Trots att det kändes så.
Jag hade alldeles glömt bort hur det kändes att längta och hoppas. Men den där sången. Det var som om någon kom och med kraft slog igång mitt hjärta. Det isande hålet jag haft i bröstkorgen fylldes med värme. Och när jag äntligen lyfte blicken så fanns det vänner där och de hade väntat på mig alla dessa år.
Jag har inte bara överlevt. Det är varmt runt mitt hjärta.
När ögonen tror att ingenting gror
Foto: Emmanuel Huybrechts på Flickr
