Du kommer alltid att vara min unge

Man får ett barn. Och plötsligt pluggar han på universitetet.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka har hon tagit studenten och skaffat jobb.

Man får ett barn. Och i nästa stund skriver han artiklar i tidningen.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Jag anade aldrig att jag skulle få en flock. En skock ungar för vilka jag var navet i tillvaron. Nu pushar jag dem. “Åk!” säger jag. “Åk så långt du kan. Gör allt du vill.” Det händer till och med att jag knuffar lite grand. När jag tycker att de verkar för bekväma eller oroliga inför vad som kan vänta där framme. Jag tittar noga efter så att ljuset finns kvar i deras ögon och sen jublar jag, fast försiktigt för att det inte ska bli pinsamt, över varje steg de tar.

Sedan vänder jag hemåt och försöker vänja mig vid min nya tillvaro. Efter 25 år är mitt liv med flocken över och jag måste vandra vidare på egen hand. Måste vänja mig vid att vara navet för ingen annan än mig själv. Känslan det ger är en blandning av frihet och fasa. Vad ska jag göra nu? Och för vem?

I sin bok om kvinnans åldrande har Germaine Greer skrivit att alla kvinnor som blev mammor sörjer sina barns barndomar. Jag tror att det är precis så. Jag älskar mina vuxna ungar men jag saknar tiden när vi var en flock och varje dag ett äventyr. Med superhjältar och fotbollsmatcher och snögrottor och klätterträd. Med vattenpölar i ösregn och oändliga pulkabackar. Med pärlor över hela köksbordet och samtal som aldrig tog slut. Med äppelbåtar på trappen. Med magsjukor och halsflussar och varm saft. Med tre luciatåg under samma förmiddag och bråk i varma bilar på väg till någon badstrand. Med rymningar så att mamman fick sitta på andra sidan staketet och böna och be för att ungen skulle komma hem igen. Med kojor under vartenda bord och i källaren en båt som kunde segla på alla världens hav.

Medelåldern är en omskakande tid på många vis men att sända ut sin flock är kanske den mest omskakande uppgiften av dem alla. Ungarna går åt sitt håll och jag måste räkna ut vilket som är mitt håll. Men jag bär dem med mig vart jag går och jag viskar med Rakshas ord: