När det känns som om ingenting längre betyder något så kan allt plötsligt bli alldeles glasklart.
Jag visste ingenting om vidden av det tomrum en människa lämnar efter sig. Upplevelsen ger samma svindlande känsla som när jag som liten flicka försökte föreställa mig ett universum utan slut. Nu är jag här, i ett universum utan slut, och försöker navigera trots att jag inte vet vad som är framåt och vad som är bakåt. Orden som var mina förtrogna, mina vapendragare, virvlar runt mig utan mening. Jag har ingenting att hålla mig i.
Just då tar mellansonen de första ackorden till Johnny Cash Hurt på gitarren, dottern dundrar nerför trappan till bästa kompisen som just ringt på dörren och stora pojken vrålar YES!! när Arsenal gör mål. Det är för deras skull jag går upp. För deras skull jag klär på mig. För deras skull jag lagar mat och äter. För deras skull jag tvingar mig att skriva trots att orden inte alls vill vara mina vänner och varje mening är resulatet av en utmattande kamp.
Det är bara jag och barnen nu. Kärnan. Allt annat är långt borta. Det är ok. Det får vara så.
Jag gick vilse och fick tipset att göra precis som man ska när man går vilse i en stor skog hitta ett träd och krama det länge länge. Kram