Plötsligt hände det något med hela min digitala närvaro. Först kom listorna på Twitter. Numera kan alla som besöker min Twitterprofil se att det inte finns någon enda twittrare i hela stora världen som anser mig vara tillräckligt intressant för att ta med mig på någon enda lista. En stor nolla ropar emot mig och det är tur för mig att jag vanligtvis sköter hela min Twitternärvaro via Tweetdeck. Nästa upptäckt är den obegripliga rankingen, en slags daglig topp-5 bland svenska twittrare, som bygger på något jag inte har en aning om. Så långt lyckades jag nog värja mig någorlunda. Då kom dråpslaget: länken till en sida där jag, och alla andra, kan se hur inflytelserika mina bloggar är. Svar: 100 procent av Sveriges bloggar är mer inflytelserika än mina två.
Behövde jag veta detta? Nej. Fick det mig att känna mig lite värdelös kanske? Ja. Tillbaka till skolgården igen. Tillbaka till de vedervärdiga tonåren där bara de snyggaste och populäraste räknades. De som sa rätt saker, umgicks med rätt människor och köpte de rätta jeansen. Den vars familj gjorde klädinköpen på Klädlagret i Kungsbacka hade inte skuggan av en chans.
Nu låter jag bitter. Det är inte klädsamt. Får jag inte liksom skylla mig själv? Jag bloggar väl helt enkelt inte om populära områden och håller mig troligen inte väl med rätt twittrare. Dessutom har jag alltid påstått att om bara en enda person läser det jag skriver och finner nån slags glädje, uppmuntran, igenkänning eller ny information så har jag uppnått mitt syfte. Så varför kan jag inte bara vara nöjd med det? Troligen för att rankningen skriks ut så högt och skrällande att jag inte kan undgå den.
Jag försöker lära mina ungar att de inte behöver följa strömmen. Att de inte behöver gå på illusionen att den största gruppen eller de mest högljudda människorna har patent på sanningen. Att de har rätt att följa sin egen väg. Men jag glömmer ibland vilken sjuhelvetets stark självkänsla det kräver att stå kvar när man känner sig borträknad och förminskad.
Du är så långt ifrån en nolla man kan komma. Du är en av de som berör mig mest med din närvaro. Det gör ont att läsa det här, kanske för att jag förstår innebörden av det, har kännt den förr. Utifrån mitt eget ogillande av just skolgårdsmentaliteten har jag valt att inte göra några listor alls ännu. Skulle jag göra så mycket som en enda lista skulle du finnas med, utan tvekam.
newyn, jag är stolt och glad över att vara med på din lista!Tvekade länge innan jag publicerade den här posten men tänkte till slut att om jag känner såhär så finns det säkert fler som gör det. Då kan det liksom få finnas. Det går att vara både stark och sårbar samtidigt.
Ja, nu är jag här och ska kommentera igen, hoppas det funkar den här gången :-)Jo, känner mig skyldig som babblade på om den där, betydelsfulla bloggsidan. Jag la samma vikt vid den som de där personlighetstesterna på facebook typ. Ingens ord är oviktiga, inga listor för mig, än så länge, förstår inte vitsen att lista mina vänner!
Märtagreta, du ska inte alls känna dig skyldig! Jag vet egentligen inte ens vad jag tycker varken om listor eller bloggvärderingsverktyg men alltihop väckte något i mig som jag var tvungen att uttrycka. Var inte rädd för mig och det jag skriver, jag är aldrig ute efter att censurerar. Jag bara väger och känner efter 🙂
Åh vad bra skrivet!
Har inte heller gjort någon lista, men du skulle löpa risken att hamna på den om jag gjorde nån 🙂 För min del skulle kanske listor mest fungera som filter och då är det nog främst en del mycket produktiva twittrare som inte skulle komma med – dem ser man ändå.Och om du med 5-i-topp menar den där Twirus, så kan du nog glömma den för där har jag figurerat tror jag – och då fattar jag fan inte hur de mäter :-)Fortsätt twittra och blogga. Vi läser!
Nu tänker jag att ibland ät det väldigt bra för självkänslan att faktiskt tala om hur det känns, även om det innebär att man blottar sina svagheter, för då kan man få något tillbaka. Tack alla!
Fast… det där handlar ju om det icke-mätbaras förhållande till det mätbara. Jag har inte ens varit inne på Twitter på flera veckor, så jag vet inte ens vad du pratar om (mer än vad jag kan föreställa mig) – men det LÄR stå en nolla på mig också. (Och HADE jag varit inne på Twitter och börjat greja med listor, så skulle det inte ha stått noll på dig, det är jag rätt säker på.)Men ändå. Mätbart kontra icke-mätbart. Världen därute gillar att mäta saker. Mäta är viktigt. Mäta innebär att man har kontroll. Och just därför blir ju förvirringen desto större, när man mäter och mäter, allt som mätas kan – och ändå inte kan mäta bort den där tomma känslan. Det finns en bok som heter "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" – jag har inte läst boken, så jag VET inte vad författaren svarar på frågan… Men jag vet vad JAG svarar på den. Vi har i stor utsträckning glömt hur man värdesätter de saker som inte kan mätas.(Nu pratar jag på samhällsnivå, inte individnivå. Men vi är ju kollektivistiskt lagda, den här arten. Och då blir kollektivets behov överordnade individens, vare sig vi vill – eller märker – det eller ej.)Har svarat på din kommentar, förresten. Hoppas att du hittar bra inspiration och finner glädje och läkning i skapandet. Det är min plan också att göra det. Bli gladare och helare genom den skapande processen – även om "process" låter mer än lovligt kliniskt i det här sammanhanget…! 🙂
Det där är inte intressant när det gäller kvalitet. Och kvantiteten är möjligen mest intressant när det gäller att räkna KPIer och ROI när man pillar med marknadsföring. Att vissa av oss hållit på länge, följer ohemult många och har lagt löjligt mycket tid på twitter och därmed hamnar på diverse listor är ointressant i längden. Inget kommer i framtiden att mätas med räckvidd i varje fall. Dock: varför nedvärdera allt och mena att den som är på en lista eller flera är en del av en skolgårdsmentalitet? Senast jag kollade så var skolgårdsmobbing sällan styrd av algoritmer som ex.vis Twirus är…
Åh,jag får ont i magen av din beskrivning av vad som hänt på twitter! Jag som gillade twitter för att det INTE var som fb och så blir det alltmer likt… Varför?? Och ändå använder jag listor, men jag skulle vilja att de var helt privata, att bara jag visste vilka jag har på mina listor. För mig funkar de helt och hållet som ett sätt att skapa överblick. I början ville jag inte följa så många, ville ha det litet, intimt. Jag fick faktiskt ångest varje gång jag börjat följa någon ny eller fått en ny följare. Det var ett tag som, känns det som. Nu är jag glad, glad, glad över alla fantastiska twittrare som finns. Men ibland vill jag bara läsa folk jag "känner", och då går jag in på min lista för sådana. Och ibland är jag ute efter folk som twittrar om psykologi … och så vidare.Sen måste jag bara få säga att din blogg är fantastiskt stark. Du skriver så … smärtsamt precist. Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att förringa din kamp för att överleva och gå vidare, för den gör mig helt tårögd. Men det är också något med språket som … nej, jag hittar inte orden för det. Men det berör mig. Också.