“Are the threads that bind us together falling loose or growing stronger?” Frågan kommer från Eva Cassidy men träffar mig som ett knivhugg. Det finns dagar då jag är ensammast i världen. Jag kan ta ett bad. Umgås med en vän. Ringa min syster. Läsa en bok. Men allt känns som usla substitut. Ersättning för liv med liv i. Så det slutar med att jag ger efter för februarimörkret, tänder ett ljus och lyssnar på Eva Cassidy. Funderar över banden jag har till mina viktiga människor. Plötsligt vill jag ha alla här. Min starka syster och hennes tvillingflickor. Brorsan som har precis samma humor som jag. Ungarna. Morfar som samlade mina gåvor som om de var ovärderliga skatter. Farmor som skrev dagbok precis som jag. Min vän K som alltid säger rätt saker. Y som har jordens vackraste själ.
Jag lägger mycket energi på att klara mig själv. Jag lutar mig inte mot någon. Ingen annan behöver stå för mina misstag. Jag skapar mitt liv och lever det. Men hur lär man sig att inte klara sig själv?
