Till slut måste det sägas. En människa som jag trodde tyckte om mig valde att lämna mig på det mest oåterkalleliga sätt som går att tänka sig. Utan förvarning och utan ett ord till förklaring. En solig morgon i början av september var han plötsligt bara borta.
Det fanns en polisman. Han hade bruna ögon och stora händer. Någon gång under den evighet som var de första vidriga minuterna tog han ett stadigt tag i mina axlar och tvingade mig att se på honom. Sen sa han: “Nu ska du lyssna på mig. Det är inte ditt fel. Det här är det värsta man kan göra mot en annan människa”. Jag vill inte överdramatisera men jag tror att de orden räddade mig från att drunkna.
Nu har jag den här bloggen. Jag skriver och jag skriver. För att inte explodera. För att försöka reda ut vad det är jag känner. Men också för att jag vägrar gå med på att sorgen efter någon som tagit sitt liv skulle vara mindre värd. Han dog. Är för alltid borta ur mitt liv. Att han valde det själv gör det inte enklare för mig. Snarare tvärtom. För jag måste varje dag fråga mig: Hur kunde han lämna mig när han hade lovat att vara min bästa vän för alltid?
vem var det han lämnade? dig eller sig själv? Älska dig kunde han, men klarade han av att omfamna sig? kram
Jag tror att han lämnade sig själv mest men följden blev ju att han lämnade mig också. Så glad att du orkar läsa!
Jag har funderat mycket på det här med att ta sitt liv och hur jag hade reagerat på om det varit min älskade eller en familjemedlem.Jag hoppas att jag hade förstått den som lämnade. Det är det värsta man kan göra, men jag vill verkligen förstå den som lämnar, förstå mörkret.Samtidigt är döden den här vägen en extra sorg, för man kommer alltid att fråga sig om man kunde gjort något. Ett självmord lämnar alltid för många frågor …Miranda – jag hoppas du får dina svar. Du är värd dem. Vi kommer alla att förlora fina, men att förlora någon för att han/hon valde det gör extra ont på många sätt.Värme …
Stor kram. Och när det gäller människor som väljer att avsluta sina liv tror jag att man måste förstå att för dem fanns ingen annan utväg. Inte i deras värld, inte som de tänkte. Så jag tror inte han insåg att han genom att lämna sitt liv även lämnade dig.
En del av mig förstår. Hur konstigt det än låter kan jag ibland, efter det pussel jag lagt under dessa månader, till och med se hur han tänkte när han bestämde sig för att det här var hans enda utväg. Men jag blev så ensam. Och det gör ont att han inte bad mig om hjälp.Tack för kramar och värme. Det hjälper.
Har förstått att du haft en stor förlust, men inte riktigt vad den bestod i. Har inte varit i närheten av något liknande, men hade en arbetskamrat för många år sedan som tog farväl inför julledigheten på ett sätt som i efterhand kändes som ett tecken. Har inte heller själv övervägt något liknande, men hoppas att hänsyn till andra skulle hindra om jag kom i det läget. Men så är väl lätt att tänka när man inte är långt bortom förtvivlans gräns. Stor kram!
Har själv funderat på att göra ett avtal som mina vänner och närmaste får skriva under där de lovar att inte ta sitt liv utan att åtminstone prata med mig först. Det låter kanske både makabert och skrattretande men jag menar faktiskt allvar, helt och fullt. Det här vill jag inte vara med om någon mer gång!