Ibland händer det att jag går omkring med tankar som jag nästan inte vågar ens viska om eftersom de verkar gå så totalt på tvärs med omvärlden och allt jag lärt. Så har det varit med kritik på Twitter. En av de första sakerna jag hörde när jag börja hänga på Twitter var att med de sociala mediekanalerna så hade vanliga människor äntligen fått en möjlighet att ställa företag, makthavare och beslutsfattare mot väggen och dessutom att göra det offentligt.
Under åren som gått har jag sett hur det går till. Någon blir arg på till exempel ett företag och uttrycker sin ilska på Twitter. Har företaget ett twitterkonto och en bra omvärldsbevakning kanske någon svarar. Om svaret inte är till belåtenhet är det fritt fram att raljera föraktfullt. Om företaget inte svarar följer en idiotförklaring eftersom det är företagets förbannade skyldighet att lyssna, ge de svar kritikerna tycker är bäst samt gärna förändra sin verksamhet genast.
Som kommunikatör i offentlig förvaltning är jag en av dem som får ta emot och hantera denna typ av offentlig kritik. Och jag gör det med glädje! Som offentlig organisation behöver vi lyssna på vad som sägs om oss och vi samtalar gärna med dem som använder sig av våra verksamheter. Jag bjuder på att vi inte alltid kan svara så som kritikern skulle önska och jag ser synpunkterna och klagomålen som oerhört viktig feedback på vår verksamhet, även om all kritik inte är vad man skulle kalla konstruktiv.
Men det som förvånat mig länge är att många av dem som ivrigast förespråkar rätten att såga företag, kampanjer, uttalanden, varor, tjänster och verksamheter i höjd med fotknölarna ofta verkar ha oerhört svårt att hantera situationen när kritiken riktas mot dem själva eller något som de är engagerade i. Först trodde jag att jag tolkade fel. Tänkte att det fanns saker bakom de ordväxlingar jag ibland såg på Twitter, saker som jag inte visste om. Men i veckan hände det igen och det blev så tydligt så nu kan jag inte längre blunda för det. Mediestrategen Brit Stakston har skrivit om det här
Nej, internet kommer inte att frälsa världen. De sociala mediekanalerna kommer inte att bryta gamla maktstrukturer och förändra tillvaron i grunden. Det ser bara ut så när man inte tittar så noga. De olater vi människor har bär vi med oss vart vi går.
Internet är kul och ett användbart verktyg, också i konstruktiv mening. Men det ger också en närmast obegränsad möjlighet för dem som vill förenkla. Och det som är lätt att förstå vinner ofta för det andra. Ett medie som Twitter innebär i mångt och mycket därför att de många som har något att säga kan göra det, oavsett om de har hela bilden eller ens någon del av den. Vi simmar därmed i ett hav av tyckande. Men Internets styrka ligger i att det är så lätt att hitta likasinnade. Det gäller bara att lära sig sålla.
Jo, det är många som säger att sållning är lösningen. Att man inte behöver lyssna på det man inte vill höra. Och det ligger ju något i det. Som privatperson kan jag skapa mitt flöde och välja vilka jag vill följa. Dock tycker jag att det är problematiskt att en så stor del av samtalet på Twitter handlar om att slå sina meningsmotståndare i huvudet och tala om vilka som är dumma i huvudet. Det är dessutom dubbelt olyckligt att det inte sällan är personer med stort inflytande som använder förakt, förminskande och raljans på Twitter. Jag blir förvånad varje dag.