Hon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.
Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”
Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:
Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.
Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.
Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.
Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?
Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.
Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.
