När mina barn var små pyntade vi det lilla trädet på radhustomten med färgglada påskfjädrar varje år. Barnen frågade varför. “För att vi ska kunna föreställa oss hur vackert det blir när allt blommar igen, efter den långa kalla vintern”, svarade jag. “För att visa att vi längtar efter våren.”
Det kanske inte är helt sant, ur ett strikt etnografiskt perspektiv. På Nordiska museets webbplats läser jag att påskriset är en tradition från 1600-talet då man piskade varandra med björkris på långfredagens morgon, som en påminnelse om Jesu lidande. Att pynta påskris med färgglada fjädrar blev vanligt på 1930-talet och den sedan har, enligt Nordiska museet, ingen symbolisk betydelse. Det handlar om dekoration, punkt.
Fast jag undrar om jag inte har lite rätt ändå. Jag tror att varje generation människor som varit bosatta här i norr, ända sedan tidens början, har längtat sig halvt fördärvade efter värme och liv efter den långa och kalla vintern. Varje år, sådär i mars, har våra förfäder gått och tittat på de kala grenarna och ivrigt väntat på den dag då de återigen ska explodera i lövsprickning och blomning. Och jag är alldeles övertygade om att de gjorde allt de kunde för att locka fram våren. Pynta kala grenar med vackra fjädrar, hacka bort is, stå alldeles stilla med ansiktet mot solen, göra en liten barfotadans. Sådana saker.
Jag har inte längre något träd att pynta men på mitt köksbord har jag ett påskris med ljusgröna och alldeles vårliga små blad. Och imorgon ska det få fjädrar.
Det blev inga fjädrar hos oss. Undrar om våren kommer ändå.
Just i år gör jag min del så du kan nog hänga med utan större ansträngning 🙂