När jag zappar igenom TV-kanalerna den här morgonen så innehåller sju av tio kanaler reklam om träningsmaskiner som lovar att forma min kropp till ett perfekt exemplar. I de återstående kanalerna sitter Alcazar i väldigt glittriga dräkter och marknadsför kvällens allsång, debatteras det så kallade tvillingupproret samt beskrivs hur ett ungt par sköter sin bostadskarriär.
Om jag lägger, säg, 30 minuter av min morgon på detta utbud, vad får jag då? En skavande aning om att min kropp inte duger, en uppmaning som säger att om jag ägnar mig åt allsångens glitter i kväll så kanske det känns lite bättre, ännu en skavande aning om att avsaknaden av planerad bostadskarriär i mitt liv troligen bör betraktas som ett misslyckande samt en uttröttande debatt där två personer med diametralt motsatt uppfattning i en fråga kastar argument på varandra i nio minuter och fyra sekunder.
Varför är det inget av utbudet som fångar mitt intresse? Är jag nedstämd? Bitter? Nej, tvärtom, jag mår ovanligt bra! Det vill säga, jag mår ovanligt bra så länge jag låter bli att slå på TV:n och så länge jag lyckas låta bli att tänka på att jag betalar för skräpet. I form av licenspengar och i form av högre priser på de varor som marknadsförs i reklamkanalerna.
Den här tisdagsmorgonens TV-utbud lär mig inget nytt och inget nyttigt. Det är problemet. Det är inga större fel varken på min kropp eller mitt boende. Båda fungerar. Alcazars glittriga dräkter säger mig ingenting och inte blir jag klokare av debatten om föräldraersättningen till tvillingföräldrar heller. Det jag får är med andra ord ingenting.
“…….ord, ord men inget språk”
