Du går och kommer tillbaka hela tiden och ingenting jag gör kan styra det. En dag är du nära och jag ser dig i varje glittrande bloss på Mälarens vatten. Jag hör din röst om jag lyssnar noga och ser ditt leende när jag blundar. På natten drömmer jag hur jag ser din rygg och du går bort från mig. Då vaknar jag tom och ensam.
Men jag är fortfarande på jorden. Jag har en kropp som måste få känna det som själen anar. Jag måste gå till och ta i. Annars förstår jag ingenting alls. Så vart ska jag gå? När jag måste prata med dig och du är långt borta? När jag behöver lägga handen mot något som finns och känns? Efter nästan sex år låg den där framför mina fötter. Platsen jag letat efter.
Det var inte jag som fann dig men du blev funnen inom stadens hank och stör. Du är en av de i svunnen tid hädangånga. Och vem vet vad stoft kan ta sig till, virvla fram till och slå sig ner i?
Så här ligger jag nu en stund. Berättar om allt som är. Spelar en sång på min telefon och talar om att just den sången kan jag inte höra utan att tänka på dig. Ovanför mig sveper trädens grenar. Jag ligger i en väldig sal. Jag vet inte om du hör mig. Men jag hör mig själv. När jag lägger handen på den släta och lite kalla stenen kan jag höra mig själv.
