Jag är inte bra på att slåss för jag tror alltid att följden blir en kniv i ryggen. Så länge jag är följsam så retar jag inte upp någon och då får jag vara ifred. Göra mitt jobb. Följa mitt flöde och arbeta för det jag tror på.
Men så händer det något. Jag blir orättvist behandlad. Kanske förbigången. Kanske nedvärderad. Hela mitt inre reser sig och förbereder sig för kamp. Jag har en osviklig kompass för vad som är ok, vad som är möjligt att stå ut med och var gränser går för när det inte längre är möjligt. Men jag vet inte hur man gör när man slåss.
Jag klarar inte den avståndstagande blicken från mina överordnade. Muren av totalt oförstående. Jag vet vad som är rätt. Jag vet att jag har rätt. Ändå faller hela mitt försvar i bitar och jag låter mig kuvas. Tänker att de ser mig som ett besvärligt och olydigt barn som måste tas ner på jorden och tryckas in i ledet. Och står inte ut med det. Tror att om jag vägrar att ge mig så tar de fram skarpare och vassare vapen och vem står på min sida då?
Ja, jag har auktoritetsproblem. Jag anser att min åsikt är precis lika mycket värd som åsikten hos en överordnad. Jag vill inte vara med om att mina frågor om vad som är rimligt och relevant blir besvarade med innehållslösa formuleringar som hämtats från nåt policydokument. Jag anser att seriöst ställda och genomtänkta frågor ska bemötas med seriösa och genomtänkta svar. Och jag anser att en arbetsgivare måste leva upp till de regler och riktlinjer de själva har formulerat.
Foto: Massimo Valiani
Stor igenkänning på det du skriver här – fast jag tror ändå att du är modigare och starkare än jag. Jag tror alltid, automatiskt, att om De Stora säger emot, då måste jag ha fel. Hur rätt jag än har.
Dumt. Men jag lyckas ändå aldrig (hittills, i alla fall!) göra rätt. Jag hoppas att du står på dig!
Jag måste fråga: Har du läst en bok som heter Hohaj av Elisabeth Rynell? Jag läser den nu – och den får mig att tänka på dig. Från början var det mest av skäl som blir uppenbara redan i första kapitlet, men nu börjar jag inbilla mig att det finns mer språkliga undertoner och tankesätt som också leder mig i tanken till dig… Kan inte riktigt säga varför – men det är positivt. Det är en bra bok – långt ifrån vad jag brukar läsa, men bra! 🙂
Nu blir jag ju väldigt nyfiken. På boken alltså 🙂 Ska googla på en gång!
Men jag har svårt att stå på mig. Jag vet att jag har rätt men jag vet inte hur jag ska få rätt, om du förstår vad jag menar. Jag tror att jag böjer mig för snabbt eftersom jag är rädd för att bli betraktad som besvärlig, gnällig, överkänslig och därmed borträknad som någon man inte behöver bry sig om. Nånstans anar jag att det är precis tvärt om men det är inte lätt att gå emot det man växt upp med.
Vi behöver peppa varandra tror jag! 🙂
Ah. Jag förstår (tror jag i alla fall…!). Det ÄR svårt – och många gånger hjälper det ju inte att ha rätt i alla fall. Det är nog i sådana situationer jag har förlorat mitt mod, tror jag. När jag hade rätt, men det inte spelade någon roll – för jag förlorade i alla fall… Långa historier – alldeles för trista för att gå in på. Men jag unnar dig allt mod att stå på dig, många gånger är modet att stå upp för sig själv en egoboost OAVSETT om man “vinner” eller ej…
Jag läste ut boken idag (någon slags recension här: http://bit.ly/atR2Cz) och jag är fortfarande betagen av den… En upplevelse! Ja, jag rekommenderar den – vad i den som nu än fick mig att tänka på dig! 🙂
Mm, man kommer en bra bit bara på vetskapen om att man stått upp för sig själv!
Boken är på väg med posten 🙂
Jag vet hur du menar. Kram!
Jag undrar om inte det bästa med att blogga är att man får reda på att det finns andra som förstår vad man menar 🙂 Tack å kram hedgehog-sara