Det finns en tagg i de små övergångarna. Som när dagen mörknar och kvällen närmar sig. Då vrids någonting runt i mig, precis under hjärtat. En fladdrande smärta. Kanske för att ännu en dag ligger bakom mig. Men när mörkret sänker sig helt blir jag trygg i det svarta.
Sedan gryningen. Ljuset som försiktigt skiner igenom och upplöser mörkret. Sakta, sakta. Allt jag ser igen. Det ofullkomliga. Det ofärdiga. Det väntande. För en liten stund gör det så ont. Men så exploderar ljuset och lyser igenom min kropp. Ögonblicket är över.
Dagens ämne i Post A Day 2011 är en fråga: Vill jag leva för alltid?
Jag minns när jag var väldigt ung. Hur hot om meteorer och atombomber som kunde utplåna jorden skrämde livet ur mig. Hur texterna jag läste om hur jorden skulle gå under om si och så många miljoner år gjorde mig fullständigt uppgiven. Det var som om hotet om utplåning gjorde alltihop meningslöst. Även om utplåningen skulle ske miljoner år efter min död.
Sedan tonåren, då jag var övertygad om att ansvaret för att rädda världen vilade på mina axlar. Inte bara på mina visserligen men det var tungt nog. För jag förstod inte hur jag skulle hinna. Min tid var ju utmätt! Och jag önskade mig evigt liv.
Men jag vill inte längre leva för evigt. Alla de små övergångarna. Fladdret av smärta i skymningen. Det outhärdliga när gryningsljuset blottar det jag inte vill se. Var och en av dessa gryningar och skymningar är en liten död. En övergång från något till något annat. De gör ont. Men utan dem skulle livet vara en enda lång transportsträcka mot ingenting.
Foto: kevindooley om Flickr
Nästan så det gör lite ont att läsa, oemotståndligt vackert, skönt om livet..
Tack min vän 🙂