Kapitel Åtta – Jag vill slåss med knogjärn och knölpåk

Den fjärde julen blev den svåraste. Efteråt kan jag inte låta bli att fundera på min ständiga förhoppning om att det ska bli bättre. Att tiden ska och åren ska slipa bort kanterna. Så att ensamheten blir alltmer möjlig att stå ut med. Den fjärde julen motsäger alla föreställningar om tiden som en rak väg framåt, där en avklarad arbetsuppgift resulterar i ännu ett steg framåt. Jag går i cirklar. Upplever samma sak om och om igen. Det kommer en fjärde jul och återigen tvingas jag ställa samma frågor till samma oändliga tomrum. Varför gick du? Varför fick jag ingenting veta? Varför sa du inte förlåt, hejdå, jag kommer att sakna dig? Varför kändes det som en bestraffning? Varför känns det som om du fortfarande bestraffar mig?

Jag bryter ihop. Faller i bitar. Blir en blöt fläck. Det är en dag kvar till julafton och jag tror att jag ska dö och jag tänker ok, det får bli så. Jag förväntas ställa fram tomtar, handla julklappar och griljera skinka. Hur ska det gå när jag nästan är död. Jag upplyser mina närmaste att de får fira jul någon annanstans. För här ska jag ligga och dö. Fast just den detaljen nämner jag inte. Jag säger bara att julgranen där på balkongen, den kommer inte att bli klädd, strumporna kommer inte att bli fyllda och skinkan kommer inte att bli griljerad. För mina armar hänger rakt ner och går inte att lyfta. Om de svarar så hör jag det inte för i mitt huvud är det storm. Styv kuling i hjärnvindlingarna. Metallstycken som sågas i öronen. Ingen ångest. Ingen panik. Ingen skräck. Bara en total oförmåga. Och tårar som rinner och rinner och rinner. Mitt i alltihop hör jag Iris röst som säger ”Det är bra att gråten kommer” och jag vill slåss med knogjärn och knölpåk för jag hatar att vara utlämnad åt den här Processen, det här Skeendet, som bara kastar mig hit och dit utan att jag får en chans att vara med och bestämma.

När julhelgen är över och jag har mellandagar och en nyårshelg och jag ska vara ledig och sova och skrota runt i pyjamas då förlorar jag sömnen. Ligger i timmar och vrider mig i sängen. Somnar kanske till slut men bara för att vakna igen efter en halvtimma. Jag fyller de dyrbara lediga dagarna med fysiskt tröttande aktiviteter för att bli så utmattad som det bara går. Tränar och promenerar och städar. Och visst blir jag trött. Som en trasa. Men sova kan jag inte. En kväll dricker jag vin. Somnar som ett klubbat djur och sover hela natten. Spyr hela nästa dag. Natten efter lika sömnlös igen.

Så jag läser. Avverkar böcker i rasande fart. Mest ljudböcker. Praktiskt när man ligger i mörkret och stirrar i taket.

Och allt ska vara kärlek försätter mig i ett drömskt tillstånd och en känsla av att jag får uppleva ett kompakt och farligt mörker, fast på avstånd. Här är en man och han balanserar på någon slags gräns och jag förstår inte mörkret som hotar honom men jag känner det tydligt, som en kyla utmed ryggraden. Han väljer att fortsätta gå framåt, precis som jag försöker göra. Jag ligger i mörkret och tänker att vi är fler än man kan ana, vi som tvingas välja väg varje dag och som envist väljer att fortsätta framåt.

I Sista boken från Finistère följer jag huvudpersonen bort från paradiset och in i något ovisst, tungt av förlust, och jag blir så glad så glad att hon vägrar tappa hoppet fastän allt känns så hopplöst och fastän jag förstår att hon befinner sig där hon är på grund av att hon gjorde något fel. För att hon inte visste bättre. Jag följer med vidare in i Och en månad går fortare än ett hjärtslag där hon till slut lämnar Frankrike och landar i Sverige. Jag funderar över åldrande och över min egen längtan efter att färdas långt bort och inte återvända. Om det möjligen är så att vi alla till slut måste återvända. Men sedan inser jag att jag inte alls vet vad som är hemma och vad som är borta. I nästa bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, är det någon som har försvunnit. Någon viktig som dör, gissar jag. Det gör ont. Förstås. Men förvånande nog vill jag inte veta mer. Vetskapen om den stora förlusten i berättelsen sveper förbi mig, ungefär som ett vinddrag mot ansiktet. Jag noterar. Sedan släpper jag. Det är mycket befriande.

Jag går vidare till Jonathan Troppers Fördelarna med en kollaps. Den avdankade och slitne musikern Silvers vansinniga beslut och fullständiga oförmåga att göra något produktivt av sitt liv får mitt av gymbesök, powerwalks och hårt arbete fyllda liv att kännas som höjden av mognad och produktivitet, trots all min brist. Fast när Silver drabbas av en stroke som gör honom oförmögen att skilja på vad han tänker och vad han säger högt så blir jag avundsjuk. Varje gång en tanke dyker upp i hans huvud så uttalar han den högt. Det är givetvis opraktiskt, inte minst för omvärlden. Samtidigt så rycker de osorterade tankar som väller ur Silvers mun bort all förställning. Ingen idé att spela teater med någon som är oförmögen att spela med, oavsett hur man hotar, bestraffar eller belönar honom. Och följden blir ju att fler än Silver tvingas vara ärliga, vilket får intressanta konsekvenser.

Jag låter Göran Rosenberg läsa sin Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Krig och fasa, utsatthet och ett nytt liv långt borta. Främlingskap och drömmar. För sig själv och för barnen. Pappan som reste så långt och som ville så mycket men som på något vis till slut ändå kom till korta. De gör så ont i mig, alla dessa berättelser om föräldrar som fungerat som språngbräda för sina barn. Som liksom öppnat världen och gjort ett annat liv möjligt. För barnen men inte för sig själv. De gör så ont i mig, kanske för att jag anar att jag själv är en av dessa människor, vars livs enda syfte är att öppna livet för dem som kommer efter.

Därefter kommer jag fram till Munro, lyssnar på första novellen i För mycket lycka och faller pladask. Förstår med ens lovorden. Nobelpriset. Det som först känns som en vardaglig historia är inte alls det. Det är inte Alice Munro som läser utan Helena Brodin men stundtals får jag för mig att det är författaren själv som berättar en historia bara för mig. Mästerligt. Fast det där med vardaglig historia är egentligen dumt. Vad menar jag med vardaglig? Doreen i Munros novell lever livet som hon fick. Kanske inte det bästa hon kunde ha fått men det visste hon inte när han valde. Nu gör hon vad hon kan för att det ska bli så bra som det kan. Mannen gör det inte enkelt för henne och det är genom barnen han effektivast kommer åt henne. I efterhand kan man kanske tycka att hon borde ha förstått, läst tecknen, agerat annorlunda. Det tycker nog Doreen också och kanske är det därför som hon trycker in allt hon får tag på i munnen och tuggar de första veckorna, för att inte den fasansfulla skulden som jag tror ligger i hennes maggrop ska stiga upp genom hennes kropp och göra sönder henne. Hon behövde bara gå ut en stund. Prata med någon annan. När hon kom tillbaka var allt för sent.

Tillvaron framstår som vardaglig och verklig när den inte förvånar oss. När vi kan förutse vad som ska hända. När vi kan se orsak och verkan. Om jag älskar mina barn och betalar mina räkningar så borde jag få ett gott liv, utan katastrofer. Och om det har hänt en dålig sak så borde det hända en bra sak sedan, som kompensation. När vi drabbas pratar vi om orättvisa, som om det finns någon form av universell rättvisa som fördelar bördorna och katastroferna utifrån hur väl vi sköter oss och vilka bördor vi bär på sedan tidigare. Som tomten, fast tvärtom. Det är fruktansvärt naivt. När katastrofen kommer är den blind. Det finns ingen rättvisa. Och döden är inte vacker. Men den är verklig. Kanske verkligare än allt annat. Doreen vet det. Jag också.

Dessa hjältar till människor som sätter ord på sina tankar, på sina drömmar, sin fantasi och sina erfarenheter och som delar alltihop med mig så att jag känner mig mindre ensam. Så att jag har en hel bunt huvudpersoner att resonera med när jag ligger sömnlös i mörkret under de långa decembernätterna detta år.

Jag har en märklig föreställning om att jag ska bli färdig. Eller kanske tror jag fortfarande, på något märkligt vis, att alltihop är en ond dröm som jag ska vakna ur. Jag längtar efter att lämna allt och bege mig långt bort för jag tror att om jag vaknar någon annanstans om mornarna så kommer mitt liv att kännas annorlunda. Om jag inte varje dag tvingas gå på samma trottoarer där vi gick så kommer frånvaron att bli mindre påtaglig. Så tänker jag. Det kan vara helt fel. Jag vet inte. Men min längtan bort är nästan oemotståndligt stark. Den drar i mig varje dag. Jag frågar Iris om det inte bara är någon form av fåfäng flykt? ”Man kan ju ändå inte åka ifrån sig själv”, säger jag i ett försök att låta klok och mogen. Fast innerst inne vill jag att hon ska luta sig fram och säga ”Herregud åk! Så långt du kan! Åk innan det är för sent!!”

Det är hon som säger ”Sköt om dig” när vi skiljs åt. Det är hon som ser mig i ögonen och lovar att vi kommer att ses igen, om två veckor. Då litar jag på det. Då vet jag att även om det inte finns någon annan fast punkt i mitt liv så finns det i alla fall en här, i det stora, bruna trähuset. För länge sedan, den sommar då jag var nykomling och försökte lära känna staden, hände det att jag promenerade förbi just det här huset. Ett kråkslott med torn, övervuxet av klängväxter i en vildvuxen trädgård. Jag fantiserade om att där bodde en riktigt gammal dam, kanske runt 90 år, och jag var 24 och undrade om hon hade funnit frid. Om hon kunde blunda i sin gungstol, tänka tillbaka på sitt liv och konstatera att det inte blev så dumt. Kunde hon kanske känna hur skönt det var att ha alla känslostormar bakom sig?

Nu är det jag som sitter i det bruna trähuset med torn. Här sitter jag och försöker städa upp efter orkanen som blåste sönder mitt liv. Inte 90 ännu, även om det känns så ibland, och ganska långt ifrån frid. Jag kan inte låta bli att undra om det var mig själv jag såg, då när jag gick förbi på den lilla gångvägen och försökte kika in genom de buktiga fönstren för så väldigt många år sedan. Jag berättar det för Iris. Om och om igen. ”Du förstår, jag letade så länge och när jag äntligen hittade det så fick jag inte behålla någonting.”

Det är inte bara dig jag pratar om, det är också den del av mig som du tog med dig när du gick. Det i mig som fick mitt liv att glimra. Jag försöker förklara för Iris:

”Det finns en massa saker vi måste göra varje dag för att livet ska funka, Äta bra mat, helst på regelbundna tider. Sova, helst om natten. Röra på oss. Ungefär som att om bilen ska rulla så behöver den bensin och olja och lite annat jox. Sen, när det är avklarat kan man ägna sig åt själva bilfärden. Och när ätandet och sovandet och motionerandet, basbehoven, är avklarade kan man ägna sig åt att leva ett liv som känns och som glimrar då och då. Men jag är inställd på Ren Överlevnad. All min kraft går åt till att överleva. Livet försvann med dig. Jag är ihålig. En robot. En persona som fungerar utmärkt men bakom den finns ingenting.”

Jag tror inte att Iris håller med mig men hon är försiktigt med vad hon säger. Det är bra. Jag är livrädd att jag ska behöva leva kanske 30 år till som ett ihåligt skal. Något i det hon säger lugnar mig, trots att jag efteråt inte kan minnas vad det var hon sa.

Det är för Iris jag berättar hur mycket jag hatar sentimentaliteten. ”Han har det bra nu, han har fått frid.”

Så fan heller!

I sagan kan den oläkbart skadade segla västerut med alverna. Det är förlösande vackert och jag vet, jag går med på, att i sagan kan det allra svåraste kläs i milda och mjuka toner. Där kan avskedet bli bitterljuvt och jag kan lura mig att tro att den svårt skadade får färdas till en bättre plats där han får vara bland vänner. Jag kan se den om och om igen. Knivhugget vid Väderklint som aldrig kan läka. Den långa och svåra vandringen genom Mordor där mörkret är ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där ingen barmhärtighet finns. Där varje steg gör ont. Där varje andetag kräver all kraft som finns. Där bördan blir tyngre för varje steg. Slutstriden. Räddningen. Uppvaknandet till vetskapen om att livet, så som det varit, är över. Avskedet. Färden över vattnet, tillsammans med det vackraste folket. Men det är en saga.

Din död ackompanjeras av skrikande elgitarrer och en sågklinga som skär alla mina tankar i småbitar. Hur jag än försöker kan jag inte föreställa mig att du kliver ombord på ett skepp, att färgerna är gyllene och att alla dina sår kommer att läkas. Det finns inga milda mjuka toner i din död. Din död är svart och kall som liken i Döda träsken. Din död är slutet och du är bortom räddning.

Så kom inte till mig med något sentimentalt dravel.

Du har inte gått vidare, påbörjat en ny resa, färdats till en bättre plats. Du har slutat existera. Du finns inte. Du utplånade dig själv. Det spelar ingen roll på hur många stenar jag hugger in ditt namn, hur många gerberor jag lägger på din gravplats om det hade funnits någon, var jag ställer bilderna av dig, hur många gånger jag läser dina brev. Du utplånade dig själv och det finns ingen i hela världen som jag kan ställa till svars för det. Jag får bara lära mig att stå ut. Jag undrar hur lång tid det tar. Fem år till? Tio? Trettio? Jag längtar efter att längta efter att någon ska ta i mig. Nu får ingen ta i mig. Ingen annan än du. Och du är inte här.

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är åttonde kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Foto: Phoebe Inna på Flickr under CC-licens