Kapitel Sju – Mina svarta kängor gör mig stadig och lång

Jag är ensam i huset vid sjön, dag efter dag. Lever med i dygnets växlingar. Morgonsol genom den tunna gardinen i sovrummet på övervåningen. Glitter i sjöns vatten på promenaden. En gata av guld på vattenytan vid skymningen, när solen sjunker ner i de gröna böljorna av skog på andra sidan vattnet. Under mina två veckor i det bruna trähuset ändrar skogsböljorna färg, från mörkt grönt till en sprakande symfoni i gult, rött och grönt.

Jag har sällskap i huset. De som jag har förlorat är här. Jag funderar lite förstrött över mitt mentala tillstånd men känner mig lugn om än lite ledsen. Jag skriver på en berättelse som får mig att minnas den smala pojken med det mörklockiga håret som jag älskade så besinningslöst när jag var väldigt ung. Jag tänker på honom och lyssnar på Tracy Chapman:

Two weeks in a Virginia jail
For my lover for my lover
Twenty thousand dollar bail
For my lover for my lover.
And everybody thinks
That I’m the fool
But they don’t get
Any love from you

Nu ligger han i den andra delen av den stora dubbelsängen och jag nynnar i mörkret:

The things we won’t do for love
I’d climb a mountain if I had to
And risk my life so I could have you
You, you, you……

Jag ser honom inte men hör hans andetag, känner hans doft. Viol och tobak.

“Varför fick jag inte bestiga berg och riskera mitt liv? Varför lät du mig gå?” Han svarar inte. Kanske vet inte han heller.

“Men jag har tagit igen det. Sedan du lät mig gå har jag ägnat hela mitt liv åt att bestiga berg och riskera mitt liv. Du lät mig gå. Du såg mig gå. Du brydde dig inte om att jag gick. Eller gjorde du det? Hur ska jag kunna veta, jag var bara en väldigt ung människa. Jag satte mig på en buss som gick till andra sidan jorden och jag grät hela vägen. Sedan besteg jag berg efter berg. Och hela tiden såg jag mig om över axeln efter dig, undrade om du såg mig. Såg du mig? Såg du barnen jag fick? Såg du poängerna, utmärkelserna, berömmet? Såg du männen, såg du de beundrande blickarna? Såg du alla gånger jag reste mig efter att ha fallit? Längtade du efter mig? Du var den människa jag alltid saknade. Din frånvaro var en brist i mitt liv. Glömde du mig? Glömde du att jag fanns?”

Det kommer en melodi från rummets mörkaste hörn. En cello och en ung man med vit skjorta spelar för mig. Han ler men han är långt borta.

“Ser du”, viskar jag till den smala pojken med det mörklockiga håret som ligger bredvid mig och luktar tobak och viol, “han är lik dig. Så lik dig. Jag älskade dig igen genom att älska honom. Jag gjorde honom inte illa för han var aldrig min. Han lät mig bara älska sig en liten stund. Men återigen grät jag när jag reste. När han lät mig resa.”

“Sedan staplade jag min ledsenhet på höga hyllor. Och jag låste de tjocka dörrarna med stora svarta nycklar som jag gömde under stenar i skogen.”

Nu står det en man vid dörren. Jag ler. Jag ser bara en svart siluett men jag vet vem det är.

“Han svepte bort dig”, viskar jag till den smala pojken med det mörklockiga håret som ligger bredvid mig och vars andetag jag hör. “Jag ber om ursäkt men han sopade undan dig som om du aldrig funnits. Jag behövde inte längre se mig om över axeln. Jag behövde inte längta efter dig. Det som varit brist fylldes av liv. Men han gick. Han gick och han stängde dörren med en smäll och när han stängde dörren med en smäll så gav smällen upphov till ett vinddrag som växte till en storm. Den stormen blåste sönder alla mina tjocka dörrar som jag så omsorgsfullt låst om alla mina höga hyllor där jag hade staplat min ledsenhet i ordentliga högar.”

Jag ser mig om i rummet. Hörnet är tomt. Ingen melodi och ingen cello. Han gjorde bara ett kort besök. Dörrhålet är tomt. Han har gått och stängt dörren med en smäll. I sängen finns bara jag och en svag doft av viol och tobak.

Jag är ensam. Det är som det ska.

Jag åker hem och jag drabbas av novemberfeber. Det är en sjuka som gör det svårt att få benen med sig. Kroppens konturer liksom löses upp och illvilliga novembertroll kan krypa in och bygga bo. Det är arbetsamt att ha novembertroll inneboende. Jag kan sova 17 timmar i sträck.

Novemberfebern gör mig svagsint och segtänkt. Det jag hör får ingen fason i min hjärna förrän det är alldeles för sent att protestera. Jag målar in mig i hörn. Jag får lust att fara till månen och aldrig återvända.

Jag känner inte igen mig när det är november. Jag funderar på om det kanske finns en förvrängd spegelbild av världen och nu har jag hamnat där. I en värld där varje samtal slutar med missförstånd och där varje uns av kunskap går upp i rök så fort den föds. Jag rör mig lika långsamt och osäkert som om jag vore under vatten. Människor sveper förbi mig. De grinar med breda tandrader och pratar obarmhärtigt fort. Kvar blir bara en virvel i luften och en känsla av att det var något jag borde ha förstått.

Den sista dagen i november kommer jag att kliva in i ett nytt år. I år blir det 49:e gången. Då brukar febern försvinna. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

Jag går och går och går. Det är mörkt nästan dygnet runt. Jag skaffar pannlampa, reflexväst, stavar och stegräknare. När jag går fort och långt är det som om min kropp lyfts upp och stramas till. Linjerna blir hela. Jag får tillbaka mina konturer för en stund. Det är mycket glädjande. Med ens vet jag vad jag skulle ha sagt. Det är så dags då.

Det finns inte någonting i kärleken som är lättsamt. Den kan kännas lätt. Den kan kännas som det enklaste i världen. Men det är fel. Att älska är det tyngsta arbete man kan ge sig in i. Det finns inget svårare man kan ta sig för. Grovarbete förklätt till dans. Jag släpar fortfarande. Uppför branta backar, vidare uppför oändliga trappor, liten kort vila på en avsats och sedan upp och iväg igen. Släpar på den här tunga betongtunga blytunga kärleken. Jag blir förstås väldigt stark och det är ju inget fel med det.

Jag hakar loss mig från träställningen. Skruvar loss öglan från min hjässa. Inget mer hängande i materielrummet. Inte ens ledstången behåller jag. Efter fyra år och 86 dagar tvingar jag mig att stå utan stöd, gå utan ledstång. För första gången ser jag förödelsen under mina fötter. Jag åker till London för att köpa grova svarta kängor och jag hör din röst överallt. Jag köper mitt dagpass på Paddingtons tunnelbanestation och mannen bakom plexiglasrutan säger ”There you go, love” och det är du. Du sitter i båset bredvid mitt på puben där jag dricker en bitter för att man måste trots att det aldrig är gott och jag älskar ditt skratt som når mig över träväggen. När jag väntar på att få kliva på tunnelbanan står du framför mig och du hejdar dig och vänder dig om, ler och säger ”ladies first”. På Starbucks vid Camden market sitter du längre in i lokalen med din laptop och jag känner igen dig på sättet du skjuter ut underläppen när du koncentrerar dig.

Det gör ont ont ont. Fast inte bara. För det är som om du finns igen. När jag till slut hittar rätt kängor är jag nöjd att jag får åka hem. Jag saknar dig.

Men jag är glad att jag har rejäla kängor.

Jag fortsätter att gå. Jag har breda svarta kängor som gör mig stadig och lång. Jag är längre än alla andra. Därför blir jag väldigt förvånad när jag inte når upp till toppen av kaffemaskinen för att fylla på bönor. Det är en mycket märklig form av längd.

Jag är på väg bort. Jag önskar att jag visste vart. Du är borta. Barnen står på startbanan. Jag är den med vars hjälp man tar avstamp. In i döden eller ut i världen. Jag rör mig rastlöst i min värld. Går och går. Om jag skulle överge mina rundor utmed Svartån, trapporna i stadshuset, crosstrainern och det rastlösa vandrandet i lägenheten, om jag skulle gå och gå, framåt, åt samma håll hela tiden, var skulle jag hamna?

I mörkret pratar jag med dig. Viskar. ”Jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla dagarna som är kvar.” Det är alldeles sant. Jag försöker tänka. Planera. Jag kan flytta, jobba övertid, hälsa på barnen i deras nya liv, läsa varenda bok på min boklista, se alla filmer jag tänkt se men aldrig hann, resa till Paris och fika hela dagarna eller köpa ett hus på landet och odla potatis. Men det är bara stoppning. Utbytbart innehåll för dagar i ett mänskligt liv på jorden. Det är lätt men har ingenting med liv att göra.

Jag inser att jag är långt äldre än mina år. Kanske åldrades jag av döden. Inte vithårig och inte särskilt rynkig men uråldrig på insidan. Ägnar dagar åt att fundera över hur det blev. Mitt liv.

Tillåter mig att känna smaken av varje misslyckande.

I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är sjunde kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.

Tracy Chapman, For My Lover, från albumet Tracy Chapman, 1988