Jag köper mig en blå cykel. En gammal damcykel med högt styre och bara ett trampläge. Jag utrustar den med marknadens mest stöldovänliga bygellås och ett mjukt sadelöverdrag. Sedan flyger jag fram. Packar kaffetermos, vatten och vaniljkex och lämnar centrum på vindlande cykelvägar. Jag cyklar till minneslunden. Nej, inte till den fula och platta utan till en annan. Den här är byggd som en rundel. En stenlagd gång, som ett o, och på båda sidor om gången grupper med ställningar för blommor och ljus. Som centrum ett träd och en stor, platt sten. I trädet har människor hängt saker. Ett rött hjärta. En glittrig sten. En leksakskanin i vit plast. På den stora platta stenen ligger några röda rosor som börjat torka i solen och nedanför stenen ett litet hjärta byggt av blommor och med texten ”Sov gott älskade unge”.
Jag har köpt en gul gerbera i blomsterhandeln uppe vid vägen. Jag ser mig om efter en kran eller vattenkanna men häller sedan en tredjedel av min medhavda vattenflaskas innehåll i den lilla plastvasen och hoppas på att snittblommor gillar smaksatt bubbelvatten.
Kommer du ihåg mina gerberor? De som jag hade i krukor i mitt kök den där första sommaren? Orange, blodröda, rosa, gula, cerise. Jag tyckte bäst om de i orange. Tyckte att det var som att ha solen inne i köket. Man fick passa dem noga och de drack kopiöst med vatten. En liten miss i vattningsschemat en solig dag och blommorna hängde med ansiktena ner mot bordet på slankiga stjälkar. Ibland gick de att rädda men oftast inte. Då blev det att gå till torget och köpa en ny. Du skrattade åt min blomstervurm. ”Är du säker på att du ska hålla på med det här” frågade du när innehållet i ännu en kruka hängde slakt och livlöst över krukans kant.
Jag blir lite förvånad när jag inser att jag ler stort där jag går runt, runt på den lilla gången i minneslunden. För varje varv passerar jag den gula gerberan i sin vas fylld med Loka hallon och citron.
Numera är det pelargoner i mitt kök. Aldrig mer gerberor. De ligger på din kista och står i minneslunden där du kanske bor. Varje sak har liksom sin tid och sin plats.
När jag gått klart cyklar hem igen genom det lilla kolonihusområdet vid ån. Halvvägs in i området möter jag en skåpbil på den smala grusvägen. Jag bromsar och drar in cykeln så långt det går mot kanten. En gren från häcken bakom sticker mig i nacken. Mannen i skåpbilen kör sakta förbi mig och tackar med en hälsning och ett leende genom sidorutan. Jag ler tillbaka.
Samma kväll, just innan jag ska sova, kikar jag ut genom sovrumsfönstret och tittar till min blå cykel där den står i cykelstället. Jag kan inte minnas när jag senast var så glad över någonting.
Jag blir allt tystare. I takt med att jag står mer och mer stadigt på insidan minskar mitt fotfäste i yttervärlden. Jag vet inte längre vad jag tycker om någonting. Ondskan kommer i många skepnader. Inte så sällan döljer den sig i det lenaste, det som ser ut att vara det allra vackraste. Så medan vi ägnar oss åt att hata de grupper som just för tillfället uppfattas vara alldeles extra vidriga delar av samhällskroppen så har jag en otäck känsla av att den verkliga fienden bidar sin tid någon helt annanstans. Och jag anar att vi spelar denna fiende i händerna genom vårt enögda seende. Med facit i hand går det att se att historien upprepar sig. Det betyder dock inte att hotet kommer från samma håll varje gång. Tänk så enkelt det vore då! Nej, katastrofen kommer när man minst anar det och från det håll dit man inte tittar.
Men jag är inte alls säker. Tänk om jag är en av de blinda. En av dem som inte ser katastrofen trots att jag har den mitt framför ögonen. En av dem som sedan ska ägna resten av mitt liv åt att undra hur jag kunde missbedöma tillståndets så fruktansvärt. Som ska skämmas varje dag fram till min död över att jag inte var med och kämpade. Därför håller jag tyst. Det är fruktansvärt fegt, jag vet. Men jag har ju redan gjort en grav missbedömning. Har redan oroat mig åt helt fel håll. Har kastats i backen av katastrofen som jag aldrig anade skulle komma. Därför har jag svårt för att lita på mig.
När kvällen kommer och jag har släckt sänglampan startar monologen igen. Allt jag tvingades avstå. Utestängdes från. Skammen. Jag fryser och svettas under täcket. Tills jag plötsligt inser att inget av det längre spelar någon roll.
Alltihop smälter och rinner undan. Jag håller andan och vågar inte tro på det som händer. Men det händer.
Du är borta. Du är borta så jag struntar väl i vad som hände med dina möbler, kläder och gardinstänger. Du är borta. Du är borta så jag skiter i vem som har din nyckel. Du är död. Du låg död i kistan och brydde dig nog inte om var jag satt eller att mina blommor låg gömda på golvet bakom kistan. Du är borta. Du är borta och inte ville jag åka till Agadir utan dig. Du är borta. Du är borta och din aska är aska. På hyllan hos kyrkogårdsförvaltningen eller i den fula minneslunden. Aska. Inget mer. Ingen kropp. Ingen själ. Aska.
Och äntligen. Äntligen kan jag minnas dig. Till slut kan jag se dig och höra dig. Jag hör det spröda och disharmoniska sms-plinget från en gammal Sony Ericsson och minns att just så lät det när jag fick ett eller annat efterlängtat sms från dig den där första våren. Jag åker på utbildning och där finns en man som är så lik dig över munnen att jag inte kan tänka på något annat. Det gör inte ont. Det är varmt. Jag anar att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande igen.
Oron släpper. Kampen för att synas kan jag lägga av mig. Jag bottnar. Ja, det är ett slitet uttryck men jag hittar inget bättre. Jag står stadigt på botten. Det är mer sant än någonting annat.
Det är nu livet saktar av. Jag rensar bort. Räknar timmar av obruten tid som oskattbara ädelstenar. Jag är inte på väg någonstans. Jag har inga mål. Det enda som betyder något är det jag gör just i denna stund. Det finns inte roligt. Inget tråkigt. Men allt är njutbart om jag bara lyckas hitta rätt rytm. Och jag blir försiktigt och oväntat glad av en slö lördagsfrukost, en promenad till affären i solsken, en cykeltur hem från jobbet i spöregn, en rolig Snobben-strip på Facebook, rasslet av grus från hallmattan i dammsugarröret. Det är i vardagen jag kan leva. Barnen kommer och går. Jag följer rytmen. Sover, vaknar, arbetar, lever. Frågar mig själv ibland om jag känner mig ensam och instängd. Svaret blir nej, varje gång.
Jag läser David Brooks i DN. Igen och igen läser jag. Under rubriken Lidandet förändrar oss skriver han: ”När man slungas ned i dessa djupare zoner tvingas man erkänna att man inte kan bestämma över vad som sker där. Hur man än försöker kämpa emot gör det ont hela tiden, och saknaden efter den som dött tar inte slut. Och även när sinnesfriden börjar inställa sig igen, eller i de stunder då sorgen mildras, vet man inte vad lindringen kommer ifrån.”
Och lite längre ner: ”Att hämta sig från lidande är inte som att hämta sig från en sjukdom. Många går oläkta ur processen och förändras istället. De bryter helt mot egennyttans logik och uppträder motsägelsefullt.”
Jag river ur hela sidan, viker ihop den och förvarar den i den lilla lådan i sängbordet. Ibland när jag vaknar om natten händer det att jag läser texten igen. Den lugnar mig eftersom den säger att jag inte behöver skämmas för att jag blev en annan än den jag var. Den tröstar mig eftersom den ger mig rätt att mäta med en helt annan måttstock än den jag använde innan döden kom.
”Många går oläkta ut processen och förändras istället.”
I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är elfte kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.
Foto: The Commons på Flickr
En kommentar