En svensk utrikeskorrespondent skjuts till döds i Kabul. Två timmar efter beskedet pumpar samtliga svenska redaktioner ut olika vinklar på mordhistorien.
Se bilder från gatan där mordet skedde!
Hör ledsna kollegor prata med brustna röster!
Hör korrespondentens sista rapport i radio!
Hör andra utrikeskorrar prata om sin rädsla!
Rent etisk är det nog egentligen ingen som trampar över men det är som om en miljon människor har ställt sig upp och nu tävlar de om vem som kan skrika högst: HAN ÄR DÖD! MÖRDAD! SE BILDERNA! LÄS HANS SISTA ORD!
Jag behöver inte se bilder från den blodfläckade gatan för att förstå att han blev skjuten i bakhuvudet och dog. Jag vill inte få vidriga saker upptryckta i ansiktet. Jag tror på det ändå. Jag vet att världen är förfärlig. Och mänskligheten skulle nog må bra av lite tystnad ibland. En utrikeskorrespondent som i många år riskerat livet för att rapportera från världens oroligaste platser mördas när han gör just det. Jag böjer mitt huvud i ödmjukhet och respekt.
En dag senare är journalistkollektivet i färd med att utvärdera sin egen insats. ”Skötte vi detta med värdighet? Jo, det tycker vi att vi gjorde.” Så bra! För egen del är jag kvar i tankar kring vad som förmår människor att välja ett arbete där de riskerar livet. Jag har aldrig riskerat livet. Med några få uppehåll har jag arbetat sedan jag var 17 år. 2080 timmar per år i 32 år. Minus studier i kanske sammanlagt fem år och föräldraledighet i säg 4 år, deltidsåren inräknade. Det blir 23 års arbete. 47 840 timmar. Utan att riskera livet. Vad har jag uträttat under all denna tid? Inte särskilt mycket som det finns anledning att yvas över. De första åren gjorde jag nog nytta, det tror jag, när jag hörde till sjukvårdens fotfolk. Men sedan, i takt med mina utbildningar, har jag gått från arbetsuppgift till arbetsuppgift som såhär i backspegeln framstår som rätt meningslösa. Vem behöver en journalist som blir skräckslagen av ett slugt formulerat julkort från en av länets mer extrema grupper? Vad har världen för användning av en kyrkans socialarbetare som inte njuter av att dela ut allmosor och leka god? Vem gläds åt en politisk sekreterare som sitter och ritar små djävlar och ringlande ormar i ärendehandlingarna medan landstingsråden ägnar timme efter timme åt ordklyverier i ännu ett förslag till värdegrund eller mångfaldspolicy eller riktlinje för miljöarbetet eller vision för hela den gigantiska organisationen. ”Vatten”, tänker den politiska sekreteraren. ”Kvar blir bara vatten. En tunn soppa. Vattuvälling. Grå grå grå.” Vem kommer att böja sitt huvud i ödmjukhet och respekt inför det samlade resultatet av en kommunkommunikatörs arbete? Ingen. Ingen kommer att minnas texterna hon skrev som alls inte går att förstå eftersom de innan publicering förvandlats till en luddig massa med hjälp av åtta olika verksamhetsexperter och deras rättningstangenter.
Jag har inte gjort något meningsfullt med mina 47 840 arbetade timmar. Ingenting som världen kommer att minnas. Inga odödliga mästerverk. Inga omvälvande uppfinningar. Inga räddade liv. Det handlar helt enkelt om simpel byteshandel, fast utan innehåll. Jag byter min tid mot överlevnad. 47 840 timmars livegenskap mot medel till hyra, kläder, sjukvård och mat för mig och mina ungar. Det kunde väl gå an om jag vore övertygad om att min insats gör skillnad. Men nej. Om någon bestämmer imorgon att de arbetsuppgifter som jag ägnar mina åtta timmar om dagen åt att utföra inte längre ska göras så skulle det faktiskt inte få några större konsekvenser för någon.
Enligt senaste pensionsbeskedet bör jag arbeta ytterligare 18,5 år för att få en pension som går att leva på. 38 480 timmar till alltså. Det känns inte alls upplyftande.
Jag låter bli att färga utväxten. Det grå bandet på ömse sidor om benan blir allt bredare Jag läser: ”Den som inte hör till de mer karismatiska ska passa sig för att sluta färga. Kvinnor som i sig själva är färglösa blir inte roligare i grått hår.”
Nänä.
Jag får helt enkelt sluta läsa.
Vem fan har sagt att jag vill vara rolig?
Jag står mitt i den här stormen och försöker hålla balansen och jag skiter faktiskt i hur jag ser ut i håret. Jag står mitt i den här stormen och försöker acceptera att jag inte vet någonting. Jag blir allt sämre på att låtsas och i samma takt försvinner världen allt längre bort. Jag sitter i köket, utanför är det mörkt, och jag ser min spegelbild i fönsterglaset och jag undrar om jag finns eller om bilden där i glaset bara är en reflektion av något helt annat. Jag förstår att det går att överleva men att det aldrig går över. Jag före och jag efter. Det är två helt olika personer. Jag saknar henne så att det gör ont. Hon som föll ner i det svarta hålet och blev kvar där. Jag undrar om hon går att rädda. Lever hon? Kan jag utrusta mig mer rep och hacka, klättra ner? Går det eller skulle vi bli kvar där nere båda två?
Rör mig inte. Rör mig inte. Rörmiginterörmiginterörmiginte. Rör mig inte. Inte på något sätt. Be mig inte om någonting. Varje fråga känns som ett övergrepp. Jag sitter vid lunchbordet på jobbet och min bordsgranne råkar sticka ut sin armbåge så att den nuddar min midja. Jag vill skrika högt. RÖR MIG INTE FÖR HELVETE!!!!
Barnen får komma nära. Och katten. Ingen annan. Rörmiginterörmiginterörmiginte. Se mig inte i ögonen. Jag tål det inte. Blickarna skär i mitt hjärta. Jag drar mig in. Ser ingen. Går den långa promenaden till affären med shoppingvagnen och ser inte någon av dem jag möter. De är figurer utan ansikten. Eller bara en suddig fläck. Föreställer mig att jag är ensam i världen. Det är mycket vilsamt.
Om jag ändå längtade efter närhet. Då skulle jag kanske kunna tro på någon slags framtid. Men nej. Det är jag, barnen och katten. Allt annat är äckligt. Hud och hår. Lukter och fukt. Kött och slemhinnor. Kropparna och allt de producerar. Svett, saliv, snor, slem och avfall. Ett helt stadshus fyllt med människor som producerar avfall. Avfall som bärs ner till soprum i källaren eller transporteras runt i dysfunktionella, uråldriga avloppsrör. Varje måndag morgon stinker det avlopp och sopor i korridorerna. Jag står ut med mitt eget avfall men jag vill inte ha med andras avskräde att göra. Lämna mig ifred. Håll er på avstånd.
Det händer att människor frågar mig vad jag ska göra nu. Träffar jag någon? Är jag på väg mot ett nytt jobb? Vad blir nästa steg? Jag frågar mig själv också. Vad ska jag göra med de år som är kvar tills jag dör. Ser kursare och forna kollegor, de som har statusjobb och villor vid havet eller våningar i någon miljonstad och som TV-rapporterar från utlandet eller pratar klokt i radio, som chefar över stora organisationer eller forskar på universitet. Ur den aspekten är jag misslyckad. Om vi skulle ses på någon återträff skulle man tänka att hon, som var så lovande, det blev inget av henne just. Jag har inte förvaltat mitt pund. Inte lärt känna rätt människor. Inte varit smart och strategisk.
Men jag lever. Och frågan är om det kanske är själva grejen med alltihop. Jag sitter här i mitt kök, i min lägenhet som jag betalar med pengar som jag tjänar själv genom ett förbannat slit varje dag. Jag har en lånedator där jag kan skriva mina texter och en balkong med trägolv som jag pusslat ihop själv. Min katt sover på stolen bredvid mig och på bordet ligger en hög med alldeles nya böcker, till mig och till barnen.
Jag tycker inte att jag har världens roligaste jobb men jag jobbar ändå, för jag måste betala maten och räkningarna. Min tillvaro är inte sådan som den skulle vara om jag själv hade fått designa den. Betyder det att jag har gjort fel? Att jag har misslyckats?
Jag säger nej. Nej tack, jag vill inte resa någonstans. Nej, jag vill inte följa med på shoppingtur till huvudstaden. Nej, jag vill inte träna i grupp. Nej, jag vill inte dricka öl efter jobbet. Jag har så väldigt mycket att stå i. Här finns böcker att läsa, texter att skriva, pelargoner att vattna, golv att dammsuga, katt att klappa, barn att älska, gungstol att gunga, Det finns promenader som ska promeneras och gym som ska tränas i. Filmer som ska ses. Och TV-serier. Många säsonger. Dessutom finns alla tankarna som ska tänkas, ibland om och om igen. Det finns sömn som ska sovas och drömmar som ska drömmas.
Dagar då jag vaknar och vet att i dag gör jag precis vad jag själv vill, de är de bästa dagarna. Kvällar då jag kommer hem och vet att i kväll gör jag precis vad jag själv vill, de är de bästa kvällarna. Jag släpper taget. Det blir som det ska. Jag är rädd för att jag ska fastna i soffan. Kanske somna, alternativt slöglo på ett fem år gammalt avsnitt av Morden i Midsomer, som jag dessutom redan sett. Istället infinner sig en rytm som jag inte visste fanns. Jag gör det jag inte visste att jag ville göra. Jag slutar att tänka, slutar att känna efter, och verkar plötsligt veta precis. Och jag saknar ingen. Jag har allt jag behöver.
Jag saknar ingen.
Hur gick det till?
Jag saknar dig inte. Inte just nu. Nå, jag har inga illusioner. Men just nu får jag vila.
I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är nionde kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.
Foto: Nanagyei på Flickr under CC-licens
