Jag bestämmer mig för att sluta med tabletterna jag fick av läkaren som jag blev transporterad till när jag hade skickat ut pressmeddelanden med fel namn och datum tre gånger på samma dag. Det hade nog gått ett par veckor. Jag jobbade som vanligt. Begravningen var över. ”Det går fint det här”, tänkte jag. Sen blev jag som sagt transporterad till läkaren. Hon skrev ut antidepressiva piller. Dem ville jag inte alls ha men det sa jag inte. Som jag minns det så kunde jag inte prata alls. Istället nickade jag och gick hem. Tillfälligt sjukskriven. Nu har jag ätit dem i fler år än jag vill tänka på. Att sluta har varit upp till mig själv och jag har inte vågat. Jag säger inte att man måste sluta. Men jag vill det. Och nu ska det ske. Jag gör en plan för långsam nedtrappning. Från 20 mg till 15 och sedan till 10 mg om dagen. Många veckor mellan varje förändring. Sen 10 mg varannan dag. Därefter 10 mg var tredje dag. Följt av 5 mg var tredje dag. Och till slut, inga mg alls. Jag får konstiga förnimmelser i huvudet. Som lätta elchocker. Jag letar och letar på nätet efter biverkningar och utsättningssymtom. Ingenting om ljud i huvudet någonstans. Till slut hittar jag en tråd på Flashback och därefter några artiklar på engelska. Fenomenet kallas brain zapps. Många som slutat med just min sort av antidepressiv medicin har samma erfarenhet. Vid varje rörelse zappar det till i huvudet. Ganska störande. Förhoppningsvis går det över.
För övrigt går det bra förutom att jag gråter i stort sett oavbrutet. Jag ser en fånig film om två pappor som tuppfäktas med hjälp av var sin stor barnaskara och jag ler överseende åt alltihop men när äldsta och mycket gravida dottern i den ena familjen plötsligt får värkar, körs till sjukhuset och föder en liten skrynklig pojkbebis så gråter jag. Min son skickar en bild där han klädd i frack är redo för universitetets vårbal och jag gråter. I Grey’s anatomy berättar Cristina för Meredith att hon bestämt sig för att göra abort och att hon uppgett Meredith som sin”emergency contact person”. Meredith lägger sin arm runt Cristinas axlar och säger “Du inser väl att detta innebär att vi ska kramas”. När Cristina protesterar säger Meredith “Tyst, jag är din människa” och jag gråter. På Spotify sjunger Katie Melua för mig: “First of all must go your scent upon my pillow. And then I’ll say goodbye to your whispers in my dreams. And then our lips will part, in my mind and in my heart, cos your kiss went deeper than my skin.” Och jag gråter.
En dag cyklar jag till badplatsen en bit utanför centrum. Jag parkerar min cykel och tar stigen ner mot stranden. Framför mig går två små pojkar klädda i likadana mörkblå shorts och t-shirts med dinosaurier på. Den lite större pojken har gymapskor och den mindre sandaler med kardborreband. Båda två har svarta cykelhjälmar på sig och den store håller den lille i handen med ett stadigt grepp. De är kanske tre och fem år gamla och deras ben och armar är solbrända och jag vet precis hur det känns att hålla en sån där liten unge i famnen och jag gråter där jag går. Om jag inte gråter så är jag arg. Flera gånger under en arbetsdag blir jag så arg att orden stockar sig i halsen och jag måste gå ut och lugna ner mig på toaletten. Jag får ett raljant eller beräknande mail och jag får lust att klampa ner genom korridoren till avsändarens rum och vråla att SÅ SKRIVER DU INTE TILL MIG!!! VILL DU HA KONTAKT MED MIG SÅ UPPFÖR DU DIG HÖVLIGT, ANNARS LÅTER DU BLI, ÄR DET UPPFATTAT??!!
Det är svårt för mig att avgöra om jag är normal. Om allt är som det ska och min ledsenhet och ilska helt enkelt bara är jag. Jag menar den jag som jag har blivit. Eller har jag obalans i hjärnan som borde medicineras? Är det fel på mig? Förespråkare för långtidsanvändning av antidepressiva medel brukar jämföra med en diabetikers behov av insulin. Jag tycker att den jämförelsen haltar eftersom det inte verkar finnas några metoder för att mäta hur den kemiska balansen i hjärnan faktiskt ser ut just hos mig. Förskrivningen av antidepressiv medicin verkar istället mest handla om gissningar. Ofta blir det säkert helt rätt och ibland räddar pillren liv. Det vet jag. Men jag förstår inte lättvindigheten. Medicinering borde hanteras med större allvar.
Det är en varm sommar. Mitt rum i stadshuset är svalt men när jag kommer ut slår hettan emot mig. Jag har fått för mig att jag ska virka klart en gardinkappa som min mormor Inga hjälpte mig att påbörja för kanske 25 år sedan och som, sedan barnen kom, följt med i våra flyttar men inte utökats med en enda maska. Men nu ska det ske och jag parkerar min blå cykel på det kullerstenslagda torget i den äldre delen av staden för att göra ett besök i garnaffären vid bron. Affären ligger i ett grönt trähus och består bara av ett litet rum fyllt från golv till tak av färgglada garnnystan. Det tar en stund att hitta precis rätt nyans och grovlek på virkgarnet, eftersom det märke som mormor använde har slutat tillverkas för länge sedan, men till slut anser butiksbiträdet och jag att vi lyckats komma så nära det går så jag betalar och tackar för mig. En liten klocka plingar när jag öppnar butiksdörren och kliver ut på gatan. När jag låser upp cykeln blåser en vind upp i mitt ansikte. Inte varm. Mer het. Som om någon blåser i mitt ansikte med en hårfön. Jag får en obehaglig förnimmelse i magen och det känns tungt att andas. Jag cyklar hemåt så fort jag kan. Några mil norrut härjar en skogsbrand.
När jag kliver ut genom ytterdörren nästa morgon känner jag lukten av brandrök i luften. Det är fruktansvärt varmt och den heta vinden från igår virvlar runt mig, rister i parkens träd och blåser upp löv och grus från gången jag går på. Fontänen i mitten av parken, där ungar och hundar brukar leka i vattenstrålarna, är tom och torr. I stadshusets korridorer råder en febrig aktivitet. De kommunikatörer som är i tjänst, och även en hel del som har semester, vill åka till det presscentrum som öppnats för att hantera det nu ganska kaotiska läget i skogsbranden. Webbplatser kraschar, oenighet råder om vem som ska göra vad, spretande budskap går ut samtidigt som människor i samhällen nära branden ska förberedas för eventuell evakuering. Någon gång på förmiddagen vänder vinden och svart brandrök väller in över centrum och stadshuset. Branden beter sig som ett rasande odjur och räddningsledningen ber om hjälp utifrån. Vattenbombplan från Frankrike och Italien börjar flyga mot Västmanland. Allt går fruktansvärt långsamt, allt utom lågorna som sprider sig med hjälp av den hårda fönvinden.
Jag är skräckslagen. Jag sitter i mitt rum i stadshuset och är livrädd. Jag andas in den stickiga luften som sipprar in i rummet och försöker att inte tänka på att elden sprider sig åt mitt håll. Jag ringer mina sommarlediga ungar och ber dem hålla sig inomhus med stängda dörrar och fönster. Jag fokuserar på mailen som droppar in i en aldrig sinande ström från länsstyrelsen och från presscentret vid brandområdet, jag följer medias rapportering, publicerar korrekta och lugnade texter på webbplats och sociala medier och andas i fyrkant. När det inte hjälper andas jag in och håller andan medan jag räknar till tio. Sedan blåser jag ut lågan på ett inbillat ljus med en lång och stadig utandning. Krampen i bröstet släpper något och jag kan gå och ta en kopp kaffe tillsammans med de få kollegor som är kvar i stadshuset.
På kvällen sitter jag framför min laptop hemma vid köksbordet och följer vattenbombplanen på flightradar24 och ser hur de sakta förflyttar sig över Europa och upp mot Sverige och Västmanland. Jag kan inte släppa de små planen med blicken och jag sover ingenting den natten. Senare, när jag ser planen flyga fram och tillbaka mellan Mälaren och brandområdet för att hämta vatten känns det som om jag ser gula, räddande änglar på himlen och när lokaltidningen rapporterar att branden krymper skriver jag på Facebook: “Så lättad att jag blir tårögd. Hoppas att det håller!”
Det gör det och fem dagar senare är branden under kontroll. Men jag fortsätter att vara rädd. De gula räddande änglarna flyger hemåt och jag undrar varför ingen annan ser att vi står mitt i jordens undergång. Varje morgon vaknar jag och jag ser ut genom fönstret och en del av mig ser att allt är som det ska. Gröna träd och sol och blå himmel eller kanske regn och en grå himmel men begripligt och välbekant. En annan del av mig ser bara kaos. Som om det bakom allt det lugnande och välbekanta finns en annan verklighet som jag ser med en annan slags ögon. Där ligger alla hus i ruiner och himlen är flammande röd. Där blåser en het vind bort allt hopp i virvlar av grus och sand. Där springer skrikande, sårade människor mot en räddning som inte finns. Där vrålar vilddjur i fjärran. Och nånstans därute finns alla de jag älskar men jag vet inte var de är eller hur jag ska hitta dem. Jag vet ju att det inte är sant. Men jag är så fruktansvärt rädd. Jag letar fram en anteckning jag gjort efter att ha sett en TED-föreläsning med författaren Andrew Solomon där han säger:
Tala om för mig mig att jag måste vara deprimerad i en månad och jag svarar: ”Om jag säkert vet att det är över efter en månad så går det.” Men om du säger: ”Du måste ha akut ångest i en månad”, så skär jag hellre upp mina handleder. Ångest är som känslan du får när du är ute och går och så halkar du eller snubblar och marken rusar mot dig, men istället för att känslan varar en halv sekund så varade den för mig i sex månader. Jag var rädd hela tiden men jag hade ingen aning om vad jag var rädd för.
Jag läser raderna igen och igen och känner mig lite mindre ensam. “Han vet”, tänker jag, “han vet hur det är. Men jag ska fan inte skära upp mina handleder!”
Det ska ta lång tid för mig att förstå vad det är som händer med mig den här sommaren. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli helt begripligt. Kanske handlar det om att jag får en glimt av hur farligt det faktiskt är att leva. När du lämnade mig så slog din död upp och krossade varenda dörr som jag någonsin hade stängt. Dörrarna bakom vilka jag hade staplat min ledsenhet på höga hyllor och låst med stora svarta nycklar som jag gömt under stenar i skogen. Du dog och dörrarna blev till flisor. Allt blåste fritt omkring och jag ville inte vara där men var tvungen. Nu har jag varit där i dagar och nätter, i veckor och år. Jag har röjt och letat, sorterat och torkat av. Det finns inget mer att se. Nu måste jag välja. Jag kan stanna kvar i tryggheten hos dig och mina minnen. Eller så kan jag resa mig och gå.
Jag väljer att gå. Jag vänder mig framåt, låter vinden blåsa håret bakåt för att mötas av allt det jag aldrig sett förut. Jag färdas framåtvänd och det gör mig skräckslagen. Jag är så rädd att jag nästan inte kan gå upprätt. Men jag måste.
I drygt två år har jag skrivit på en berättelse om sorgen efter min människa och bästa vän som dog 2009. Följ med på min resa, här är trettonde kapitlet i min bok Den här historien tänker jag fan inte berätta.
Foto: Robert Taylor på Flickr under CC-licens
Oh, Anna, vilken vacker berättelse du skapat när du skrivit av dig din svåra sorg, jag har blivit så gripen av den.
Tack snälla, det gör mig glad att höra. Jag hoppas ju att min historia ska komma till nytta.